Bad Bunny
Plats: Strawberry Arena, Solna. Publik: Ingen uppgift ännu, men det är väldigt slutsålt. Längd: Två och en halv timme. Bäst: ”Baile inolvidable” och ”Nuevayol” är två galna höjdpunkter. Enorma ”Dtmf” passar också in i den kategorin. Sämst: La Casita-partiet är för långt. Där finns såkallad dödtid.
”Benito, Benito, Benito, Benito...”
Långa stunder behöver Bad Bunny, eller Benito Antonio Martínez Ocasio som han egentligen heter, bara stå still och titta på publiken. Få har en lika hård, hjärtlig och självklar publikkontakt som 32-åringen från Puerto Rico.
Och när han exploderar i en ”Baile inolvidable” och ”Nuevayol” blir det nästan svårt att andas i arenan. Det är chockerande bra. En mångkulturell karneval som inte går att stoppa.
Konserten går i samma anda som det senaste albumet ”Debí tirar más fotos”.
Historien är lika närvarande som nuet. Allt är lika mycket en hyllning till musiken som Benitos föräldrar spelade för honom när han växte upp som till tuff reggaeton.
Genom en salsaorkester i salta kostymer lyfter Bad Bunny upp gamla pionjärer från hemlandet Puerto Rico som Héctor Lavoe och Willie Colón. Den sista nämns till exempel i en av showens bästa låtar, ”Nuevayol”.
Lavoe och Colón fick salsa att slå igenom i New York och USA från 60-talet och framåt. Deras betydelse för latinamerikansk musik och kultur går inte att mäta. För Bad Bunny är de lika stora hjältar som alla reggaeton-stjärnor och landsmän som lade grunden för honom på 2000-talet, från Tego Calderon till Daddy Yankee och Don Omar.
Och vid ett tillfälle backar han tillbaka ända till plena – puertoricansk folkmusik från 1800-talet som uppfanns av arbetarklassen för att de skulle kunna berätta nyheter och historier för varandra.
En förklaring till Bad Bunnys enorma popularitet, fem av låtarna på senaste skivan har över en miljard strömmar bara på Spotify, är att han inte är lätt att kategorisera. Han blandar latinpopens maskulina swagger med att klä sig i kjol och ta på sig nagellack. Antikolonialism är en del av hans artistskap. Han vägrar att turnera i USA eftersom att han är rädd för att ICE ska slå till mot hans publik. Och han vägrar konsekvent att växla språk från spanska till engelska för att nå större kommersiell framgång, vilket bara gjort honom till en ännu större folkhjälte.
Rötter och identitet är Bad Bunnys vatten och syre.
Varje gång som musiken börjar att kännas som historielektion med kateder drar han upp volymen i texterna på reggaetonmusikens grundämnen: knulla, stjärtar och dans. Och lite knark och puffror. Som om han vill visa att han inte har glömt var musiken kommer från, vem den riktar sig till och vilka som gjorde genren till Puerto Ricos främsta kulturexport.
Reggaeton föddes i rännstenen. Det var en kultur som medelklassen fnös åt. I Bad Bunnys största hits går det fortfarande att höra spår från tiden då musiken fick bygga egna scener på klubbar som The Noise i Puerto Ricos huvudstad San Juan.
Det salsa och reggaeton, eller latin trap för den delen, har gemensamt är att beatet aldrig förändras. Det är, oavsett om tempot är riva taket eller ballad, en ständig framåtrörelse. Ett ökande tryck, en puls som aldrig stannar upp.
Bad Bunny uppträder på två scener. Den stora har en öppen lösning som får Strawberry Arena att kännas som en både intim och gigantisk salsaklubb. Satellitscenen i andra änden av golvet är konstruerad som en rosa bungalow i Puerto Rico. Konserten växlar till ett stökigt husparty i La Casita där Benito glider runt på en veranda i rosa keps och med en röd plastmugg. Han mixar ångvältar (”Tití me preguntó”) med baleariska sommarvykort (”Neverita”) och en hit som är baserad på bossanova-klassikern ”The girl from Ipanema” (”Si veo tu mamá”).
Vid ett tillfälle hälsar Bad Bunny på publiken längst fram i flera minuter. Han pratar med alla och tar emot flaggor. Showen får glatt vänta i minst en kvart. Vid ett annat går han upp på hustaket och kokar hela arenan med ”Voy allevarte pa pr”.
La Casita-delen har sina poänger. Men i längden blir partiet mer konventionellt, enformigt och långdraget än den magnifika inledningen. Och hur många hurrar över kvällens exklusiva låt ”Mr October”? Det tar dessutom ett tag innan hettan återvänder när Bad Bunny uppträder i pälsmössa omringad av vitklädda dansare i ”Ojitos lindos” och ”La canción”.
Men fullträffarna är ett VM-guld i fotboll. Bad Bunny lyckas placera latinpop, och i synnerhet musiken från Puerto Rico, i centrum. Det är navet som resten av världen snurrar runt och inte tvärtom. På många sätt är det den bästa uppvisningen i dans och musik som protest- och frihetsrörelse jag sett på den svenska nationalarenan sedan Beyoncé 2016.
Med ”Dtmf” knyter han ihop föreställning med en sentimental önskan om att ha sparat fler bilder från de små ögonblicken i livet.
Och vissa bilder från den här konserten bör sparas med flera säkerhetskopior.
De kommer inte igen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.