Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I Homeros Odysséen möter vi för första gången i litteraturen hunden som människans trofasta vän. När Odysseus efter tjugo års frånvaro återvänder från kriget i Troja till Ithaka igenkänns han genast av hunden Argos. Trots att den är gammal och orkeslös viftar den med svansen glatt, men är för svag att resa sig upp och gå fram till sin herre. Så dör Argos. Inför detta rördes Odysseus och ”strök en tår ur sitt öga”.
Homeros verk tillkom cirka 800 f Kr. Några hundra år senare framhäver Platon i dialogen ”Staten” hunden, med dess beskyddaregenskaper och inte minst dess mod och stridslystnad, som förebild för statens främsta, väktarna. När Homeros och Platon skrev hade människan och hunden redan haft följe med varandra sedan tusentals år. Allt tyder på att människa började domesticera vargar för minst 15 000 år sedan, kanske till och med för 40 000 år sedan; ett samröre som varat länge nog för att hunden och människan evolutionärt kommit att utvecklas tillsammans: hunden är en del av den mänskliga familjen. Canis familiaris (ibland med tillägget lupus, varg).