DN Debatt. ”Problemen med samtyckeslagen är inte de ni tror”
DN DEBATT.
För snart tio år sedan infördes den omdebatterade samtyckeslagen. Sedan dess har kritiker hävdat att lagen är rättsosäker, att beviskraven är låga och att oskyldiga döms. Men vår forskning visar att de här myterna skymmer sikten för det verkliga problemet: att många skyldiga slipper fortfarande undan, skriver tre experter i straffrätt och sociologi.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I juli 2018 sjösattes den frivillighetsbaserade lagen om våldtäkt, den så kallade samtyckeslagen. Ändringen från en vålds- och tvångsbaserad lag till lagen om frivillighet hade varit på gång länge. Kritik mot lagen har förts fram från olika håll, däribland etablerade jurister. Den handlar huvudsakligen om att lagen är rättsosäker.
I forskningsprojektet ”Våldtäkt eller samtycke?”, finansierad av Riksbankens jubileumsfond 2020–2024, studerade vi tillämpningen av samtyckeslagen och juristers uppfattningar om den. Vi följde 18 mål från tingsrätt till hovrätt och intervjuade över 60 domare, åklagare och advokater. Resultaten visar att det finns förbättringsområden, men ger inga belägg för de fyra vanligaste invändningarna i debatten.
1.”Rätten tror alltid på målsäganden.”
Åklagares första åtgärd när de kopplas på en våldtäktsanmälan är att utreda om anmälaren har ”skäl att falskeligen anklaga” den misstänkte – till exempel på grund av separation, vårdnadstvist eller psykisk ohälsa. Utgångspunkten är alltså att anmälaren kan ha ljugit eller ”missförstått” vad en våldtäkt är. Exempelvis genom att ha gått med på tjatsex (det räknas som ”frivillighet”) eller att inte ha ”i ord, handling eller på annat sätt” uttryckt att hon inte deltog frivilligt.
90 procent av alla anmälningar om våldtäkt läggs ner utan åtal (Brå 2025). I de 10 procent som går vidare är just frågan om hur målsäganden uttryckt ofrivillighet den som ges mest uppmärksamhet under rättegången. Åklagare anser det utrett att målsäganden talar sanning (annars hade de inte väckt åtal). Försvarets standardstrategi är att sex har ägt rum, men med samtycke; alltså talar målsäganden inte sanning. Domarnas uppgift är att besluta om våldtäkt är bevisad – de utgår varken från sanning eller osanning.
2.”Det saknas bevisning/beviskraven är låga.”
En ”trovärdig berättelse” från målsäganden kan läggas till grund för rättens bedömning, men då rättens utgångspunkt är tvivel – en fällande dom ska landa i bortom rimligt tvivel – krävs alltid stödbevisning. Utöver vittnesutsagor består den av teknisk och forensisk bevisning: alkohol- och drogtester, DNA, chattkonversationer, foton, filmer, med mera. Beviskraven är högt ställda och bevisbördan ligger (som alltid) på åklagaren.
Ändå ägnar skickliga försvarsadvokater ansenlig tid åt att upprepa ogrundade påståenden om ”dålig bevisning” och ”låga beviskrav” i både inledningsanförande och slutplädering. Effekten är att rätten tenderar att överkompensera och i stället höja beviskraven jämfört med andra brottmål. Det ses i det faktum att cirka 35 procent av våldtäktsmålen frias, jämfört med cirka 10 procent i andra mål.
3.”Bevisbördan är omvänd.”
Att tiga gagnar inte den tilltalade i våldtäktsmål. För att förstå vad som hänt mellan två personer på en avskild plats måste bådas berättelser höras. I regel är försvarets strategi ”samtyckesförsvar”, som innebär att den tilltalade förklarar sin övertygelse om att målsägaren deltog frivilligt. Det står också i lagen att den aktiva parten har skyldighet att försäkra sig om att den andra deltar frivilligt. Det gäller även nya moment i sexakten, till exempel byte från oral- till vaginalsex. Denna del av lagen handlar om ömsesidig omsorg och den initiativtagande partens ansvar.
I vår studie var det bara en enda domare som fällde den tilltalade på hans egen berättelse, av vilken det framgick att han inte tog detta ansvar. Den dömde friades av hovrätten, som tvärtom ansåg det rimligt att den tilltalade ”inte förstod” att målsäganden inte ville bli penetrerad.
Detta perspektiv – den aktiva partens självklara rätt att fortsätta så länge hen inte förstått att den andra inte vill – dominerar rättspraxis i vår studie. För rätten blir den avgörande frågan då om målsäganden uttryckt ofrivillighet på ett vis som var begripligt för den tilltalade. I praktiken blir alltså frivillighetslagen en fråga om uttryckt ofrivillighet och fokus läggs (igen) på vad målsägande sagt och gjort.
4.”Oskyldiga män döms till fängelse.”
Statistiken talar sitt tydliga språk. Av de 10 procent av anmälningarna som går till åtal fälls cirka 60 procent. Eller: Av 100 anmälningar leder 6 till en fällande dom. Det visar att lagen tillämpas med stor försiktighet och högt ställda beviskrav. Av detta borde vi snarare dra slutsatsen att många skyldiga män troligen går fria.
En förklaring till att så många upplevs som oskyldigt dömda kan vara att allmänheten, särskilt män, inte har förstått vad ”våldtäkt” i dag innebär. Våldtäkt av normalgraden är inget mer eller mindre än att initiativtagaren inte tar reda på, eller tar hänsyn till, vad den andra vill.
Minimistraffet för våldtäkt av normalgraden är 3 års fängelse, vilket är högt jämfört med exempelvis grov misshandel som ger 1,5 år. Detta beror dock på en generell politisering av brottslighet, med fokus på hårdare straff, vilket slår igenom direkt i all ny brottslagstiftning.
Vår forskning visar att skyddet för den tilltalade inte har försämrats, däremot finns det en uppenbar risk att tillämpningen missar målet att skydda människors sexuella integritet. De professionella rollernas framförande och samspel i rättssalen är centrala, i synnerhet för målsägandens och den tilltalades upplevelse av en rättvis process, men också i viss mån för utgången i målet.
Baserat på goda empiriska exempel föreslår vi främst en utökad och mer aktiv roll för målsägarbiträdet och ett närmare samarbete mellan denne och åklagaren. Målsägande och målsägarbiträde bör alltid närvara i hovrätten (det gör de inte i dag). Domare bör bland annat utbildas om värdering av bevisning i våldtäktsmål. Åklagare behöver mer utbildning om lagens potential, samt om att presentera bevisning och om slutpläderingens vikt i våldtäktsmål.