1 juli. Det svenska flygvapnet fyller hundra år. Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, håller tal. På bilderna som sprids i sociala medier ser man honom stå omgiven av uniformerad militär framför en gigantisk bronsörn med utbredda vingar: Carl Milles flygarmonument från 1931 på Gösta Bohmans plats vid Karlaplan i Stockholm.
2 juli. Bilderna får SvD Kulturs Anders Q Björkman att studsa till.
”Att hålla tal framför en örn med fascistiska stilideal är en estetisk inramning som skulle ha passat Benito Mussolini utmärkt”, skriver han i en kort kommentar och råder skämtsamt ministern att leta upp en stylist eller pr-konsult. Han påpekar bland annat att Milles själv var fascistsympatisör.
Ministern är inte nöjd med denna text. ”Ett absurt angrepp på det svenska flygvapnet”, tycker han i det klipp han lägger upp i sociala medier. I sitt svar får han det att framstå som att Anders Q Björkman påstått att örnar i sig är problematiska, och att ingen nutida tysk politiker någonsin skulle ställa sig framför en sådan fågel överhuvudtaget. Något som förstås är lätt att motbevisa: han har bland annat letat upp en bild på Angela Merkel framför just en örn.
Därmed tar en oväntad debatt fart: Är örnar suspekta? Anders Q Björkman förtydligar rentav i texten att detta aldrig var vad han ville säga, men det spelar ingen roll.
3 juli. Tidningen Fokus hakar på och tar både ministern och bronsfågeln i försvar. Milles monument var redan klart när nazisterna tog örnen som sin partisymbol, påpekar Johan Romin, politisk reporter på Fokus samt tidigare pressekreterare åt Parisa Liljestrand.
4 juli. På sajten 100 procent går Mårten Arndtzén, mångårig konstkritiker, noggrant igenom örnmonumentets historia: Att Milles beundrade både Hitler och Mussolini är välkänt, skriver han, men att just den här fågeln blivit så klumpig i formen beror på något annat. Beställaren, Svenska Aeronautiska Sällskapet, ville ha något liknande Milles tidigare verk ”Vingarna”. Problemet var bara att denna skulptur kunde tolkas som ... lite gay. Den anspelar på den antika myten om Ganymedes, en vacker yngling som, enligt en variant av myten, rövas bort av Zeus i skepnad av en örn. Skulpturen hade rentav blivit förebild för det som ses som historiens första gayfilm. Milles var – möjligen av detta skäl – motvillig att göra om den.
Kort sagt: Örnen vid Karlaplan är inte nazist, den är bara heterosexuell.
7 juli. ”Milles-debaclet har avslöjat en hel yrkeskår: kan ingen läsa en kulturkommentar?” undrar Expressen Kulturs Olof Bärtås, som är förbluffad över ”det som börjar likna ett drev mot Anders Q Björkman”.
8 juli. Expressen Kultur fortsätter debatten och Martina Montelius utmanar Carl-Oskar Bohlin i hans nya expertis som heraldiker: i sin iver att visa upp olika demokratiska örnar har han, hävdar hon, råkat förväxla det tyska riksvapnet (som förvisso har en örn) med Weimarrepublikens. Montelius, hittills känd som teaterchef och litteraturkritiker, går vidare med att undervisa om den aztekiska pippin på den mexikanska flaggan.
9 juli. Fågeln har nu flaxat ner till kontinenten: I Sydsvenskan berättar Arvid Jurjaks att han – med föga omsorg om Sverigebilden – skickat runt bilden på vår civilförsvarsminister framför bronsörnen till sina tyska vänner. ”Och om vi säger så här: Ingen svarade ’kolla vilken gullig fågel’”, konstaterar han innan han ger en fördjupning i tysk hantering av nazistanstrukna verk.
Erik Jersenius, kulturchef på Fokus, sänder en fredsduva och föreslår en kompromiss: Den senaste veckans debatt har visserligen visat att Milles monument kan ge tveksamma associationer. Men det borde inte hindra oss från att fira jubileer framför den: ”Låt inte fascisterna vinna, fridlys våra skulpturer och använd dem i stället för ädla sammanhang och syften.”
Under tiden har Carl-Oskar Bohlin fördjupat sig ytterligare i sitt försvar för örnen. På X lägger han upp bilden ”Eagles of nations – a selection featured on national flags, heraldry and symbolism” där man kan se att såväl Zambia som Palestina har flaggvarianter med rovfågeln.
10 juli. Antikprofessorn Ida Östenberg reagerar i DN på att så många köpt ministerns vantolkning av Anders Q Björkmans text och tar på sig uppgiften att skriva Carl-Oskar Bohlin på näsan: Alla örnar är inte samma och konst bör inte tolkas enbart utifrån sina motiv, utan också utifrån hur den använts och uppfattats. Man får ”krumbukta sig en hel del” för att inte se likheterna mellan just Flygarmonumentet och den fascistiska estetiken, skriver hon. ”Därför har den också i perioder varit en samlingsplats för nazister och av samma anledning har den mötts av kritik.”
När örnen nu förhoppningsvis snart landar kan vi åtminstone konstatera det här: I en tid av betalväggar, filterbubblor och fragmentisering finns det fortfarande tvärmediala kulturdebatter som flyger över hela det politiska spektrat.
I helgen: Anders Q Björkman avslöjar slutligen huruvida han har varit med i Unga örnar.
Läs även