Den 31 oktober 2024 fick soldaten Ivan Kukovitskyi ett meddelande i sin telefon.
Det var en ultraljudsbild.
Han öppnade den aldrig.
– Fem dagar?
– Bara fem dagar.
– Lova.
– Jag lovar!
Samtalet mellan Kiev och Pokrovsk i östra Ukraina var inte långt. Viktoria var på mödravårdscentralen, hennes man Ivan – Vanja som han kallades – på väg ut på ännu en rotering i skyttegravarna.
Hon ringde för att berätta att de väntade en flicka – som han hade hela tiden trott.
– Jag skickar bilderna så fort jag får dem, sa hon innan Ivan var tvungen att lägga på.
***
Varje natt lyssnar Viktoria Kukovitska till kriget när det sveper in från norr. Byn Sankivka i det ukrainska hörnet mellan Belarus och Ryssland ligger rakt under autostradan för ryska drönare och missiler. När döden levereras över natthimlen fylls huset av ett dån. Väggarna vibrerar. Då trycker Viktoria sin dotter Angelina intill sig och håller för hennes öron.
– Jag vill inte att hon ska vakna till ljudet av krig.
Det finns inget skyddsrum i det gamla huset från 1800-talet, och det är inte ovanligt att drönare och raketer slår ner i närområdet, men Viktoria känner sig ändå tryggare här på gården hos sin mamma än hon gör i Kiev, där hon jobbar på en nagelsalong.
– Där var jag tvungen att stanna i lägenhetens korridor och tillämpa ”två-väggars-regeln” alltså att försöka ha två väggar mellan mig och en explosion, säger hon.
– Jag låg där ensam på golvet i korridoren med min bebis i famnen.
Nu veckopendlar hon till huvudstaden, när Angelina är kvar hos mormor.
Hon vill freda sin dotter från allt som har med det förbannade kriget att göra. Men den yttersta konsekvensen av Rysslands brottsliga anspråk kommer dottern alltid att få leva med.
– Vårt barn får aldrig lära känna sin far, och han fick aldrig uppleva hur det känns att vara pappa.
Som att krama en istapp
Som att krama en istapp, den både smälter och glider dig ur händerna. Så beskriver Viktoria hoppet hon försökte klamra sig fast vid in i det sista. Att sitta på bussen på väg till ännu en fångutväxling nära den ryska gränsen och hoppas att han ska finnas bland de utmärglade återvändarna. Att sitta ensam på bussen tillbaka.
Hon vet inte hur många gånger hon gjorde den resan efter att en veteran sagt att han trodde sig ha sett Vanja svårt skadad på ett sjukhus i Ryssland.
Beskedet som till slut krossade allt, kom på sensommaren förra året. När en hustru till en soldat ur samma brigad som ringde.
– De har lämnat tillbaka din Vanja... de har lämnat tillbaka hans kropp, sa hon.
Efter tre separata DNA-tester kunde identiteten slutgiltigt fastställas.
Istappen föll ur Viktorias hand.
Ett liv slets ifrån henne, ett annat tog form i den växande magen. Hon kunde inte känna någon glädje över att bli mamma – inte då – men däremot kraften som kommer med livets största ansvar.
– Jag hade inte råd att ge upp eller falla samman. Jag är den enda hon har.
Att leva ett andetag åt gången är ett sätt att överleva. Så går en dag. Sedan ännu en – och nu snart ett år. Tiden läker inga sår. Men smärtan hittar till sist sin botten.
Angelina är en älskad dotter, ”en kopia av sin far.”
Viktoria är en av Ukrainas allas unga änkor.
– Livet förblir uppdelat i ett ”före” och ett ”efter”, inte ens känslan av stolthet över hans hjältemod kan sorgen av att förlora honom.
I skuggan från de stora fruktträden springer Angelina efter familjens katt. Också några hönor makar sig undan.
Utanför tomten kantas vägen av röda skyltar med dödskallar. De varnar för de minor ryssarna lämnade efter sig när de drog sig tillbaka efter invasionen 2022.
Viktoria visar en bild på Ivan eller Vanja som han kallades. Angelina tittar också och säger ”Pappa”.
– Hon vet för att jag har lärt henne, men hon förstår inte än vad en pappa är. Det kommer hon att göra när hon börjar förskolan och ser hur de andra barnen hämtas av sina fäder, säger Viktoria.
– När tiden är inne ska ska jag berätta sanningen för henne: att det var Ryssland som tog henne hennes far, han var en pappa som gav sitt liv för att hon skulle kunna växa upp i ett fritt land.
***
Rullar av rakbladstråd bländar i kvällsljuset. Grävmaskiner sliter upp djupa vallgravar i den ljusa siltjorden och stridsvagnshinder, så kallade draktänder, ligger i långa rader över fälten. Ukraina förbereder sig för en ny invasion norrifrån.
Aktiviteten av ryska spaningsdrönare har ökat kraftigt under våren, samtidigt som höga tjänstemän i Kyiv uttrycker en växande oro över Belarus inblandning i kriget. Zelenskyj har varnat diktatorn Alexander Lukasjenko från att blanda sig i kriget och hotat med omedelbara svarsattacker.
Det fanns en tid före kriget när gränserna här bara var linjer på kartan. Släktingar och vänner besökte ledigt varandra i de tre grannländerna.
Ingen vet om invasionen kommer, men om den gör det kommer den här och svepa undan Angelinas trygghet.
– Det finns en ständig oro. Särskilt när det är tyst en längre tid. Då börjar man frukta att något större förbereds, säger Viktoria.
Andra har också läst
- ”Monstret” i Kramfors – höll frun som sexslav i tre år- DOKUMENTÄR: Kvinnan såldes till över 100 män
- Tidigare mediet: ”Hände att jag fantiserade fram svar från andar”- Dyra kurser och seanser: ”Tystnadskultur”
- Carina lämnade Sverige för lyxiga hem i solen- Carina: ”Behandlas som drottning” • Affärer för miljarder
- Jakten på sanningen – om Bajen: ”Inte tvivlat”- Historien bakom Bajen: ”Står inte nedskrivet”
- Rädslan i Hovsjö: ”Förlorat området till kriminella”- Kriminella gängen tar över • ”Jag måste flytta”
- Jacob Une: ”Man börjar sakteliga känna sig som en del av inventarierna”- ”Man börjar sakteliga känna sig som en del av inventarierna”