Att hitta barn som utnyttjas sexuellt på internet är en enorm utmaning. Man vet ofta inte vilka de är eller var de befinner sig. För att lösa detta har polisens nationella operativa avdelning (Noa) startat en ny satsning 2024 med landets samtliga polisregioner.
I varje region bildades särskilda enheter som kallas Victim Identification-grupper (VID). Varje grupp består av specialutbildade poliser som samarbetar med experter från Noa.
VID-grupperna granskar digitalt material som visar sexuella övergrepp mot barn. Genom att analysera bilder och videor på nätet spårar de både barn och förövare.
Bara i år har VID-gruppen i Region Syd hittat över 45 barn. Sedan starten 2024 har samma grupp lyckats hitta över 320 barn, och i hela Sverige har specialistgrupperna hittat totalt 1 720 barn.
En av specialistpoliserna i VID-gruppen i Skåne är Tereza. Av hänsyn till hennes känsliga arbete väljer Sydsvenskan att inte publicera efternamnet. Hon berättar vilka internetrelaterade brott mot barn de utreder.
– Det kan handla om allt från att barn utnyttjas för sexuell posering till våldtäkter mot barn på nätet, sexuella övergrepp mot barn och barnpornografibrott. Vårt uppdrag är att identifiera barnen och hitta förövarna, säger hon.
För att upptäcka dessa brott får den svenska polisen tips via egna utredningar och internationella organisationer. En stor del av tipsen kommer från den amerikanska organisationen National Center for Missing and Exploited Children (NCMEC). De skickar årligen över 25 000 rapporter om misstänkta svenskar som delar övergreppsmaterial på barn. Tipsen går sedan vidare till landets VID-grupper.
– Vi undersöker rapporterna. De innehåller bilder och filmer. Vi tittar på vilket brott barnet kan ha utsatts för. Det kan till exempel handla om en bild på ett barn som utnyttjas för sexuell posering eller om en våldtäkt mot barn.
Polisen Tereza berättar att de ibland kan tillbringa timmar med ett och samma övergreppsmaterial, bara för att hitta en enda liten ledtråd.
– Vi letar efter detaljer i bilder, filmer, då kan det vara kläder, möbler, naturen. Allt för att försöka lokalisera. Var kan det här barnet befinna sig? Var är det här någonstans i Sverige? Eller att vi upptäcker att det här barnet befinner sig utomlands. Då har vi ju kontaktvägar ut mot Interpol.
VID-gruppen arbetar helt oberoende av regiongränser. Det spelar ingen roll för dem var barnen eller förövarna bor.
– De barn vi i region Syd har identifierat kan finnas var som helst i landet. Till exempel kan en i VID-gruppen i norra Sverige ha hittat ett barn som bor här i region Syd.
Hon berättar att polisen ibland behöver göra husrannsakan hos misstänkta för att beslagta digitalt brottsmaterial.
– Där tar vi hjälp av kollegor inom myndigheten. De får ibland tydliga direktiv om att till exempel hålla datorn igång och inte trycka på lampknappar, eftersom den misstänkte kan ha installerat avancerad teknik som gör att ett enda tryck förstör allt innehåll på datorn.
När Victim Identification-gruppen bildades för två år sedan rapporterade flera medier om ett nytt AI-verktyg som skulle hjälpa polisen att identifiera utsatta barn. Enligt Tereza blev den bilden missvisande. Hon beskriver AI som ett verktyg för att snabbare sortera fram relevant material i utredningarna:
– Vi tar beslag från misstänkta förövare, som telefoner, datorer och hårddiskar, och går igenom allt som finns på dem. Det kan handla om tusentals bilder på bilar, träd eller annat som inte har med brottet att göra.
– Tidigare, innan vi hade AI, behövde jag titta igenom precis allt tills jag hittade ett barn. Nu kan jag med ett enda knapptryck få fram det material som faktiskt visar sexuella övergrepp mot barn. Då kan vi lägga tiden rätt från början. AI gör alltså inte vårt jobb, men det gör att vi snabbare kan identifiera barnet.
Hon säger att tekniken även direkt visar om barnet på bilderna redan är identifierat av polisen.
– Tidigare kunde polisen lägga mycket tid på att försöka identifiera ett barn, innan det visade sig att barnet redan var identifierat.
Vi undrar om hon ser någon typisk profil hos förövare som begår brott mot barn.
– Det jag har sett genom åren är att förövaren kan vara vem som helst. Det kan vara personer med egen familj, personer som arbetar inom skolväsendet, egenföretagare eller personer från helt andra delar av samhället. Ingenting förvånar mig längre.
Varje dag tillbringar Tereza timmar med att granska videor och bilder på sexuella övergrepp mot barn.
Hur påverkas du av det?
– Jag är människa, jag är ingen robot. Det är tufft att analysera det här materialet. Jag ser barnen. Ibland har de varit utsatta i flera år. Som utredare kan jag se dem växa upp i materialet och hur de förändras. Man ser när ljuset i barnens ögon släcks.
– Men om inte vi som poliser gör det här, vem ska då rädda barnen? Det är mitt jobb att göra det, och för mig är det svårt att hitta en annan arbetsuppgift som känns viktigare.