← Alla nyheter

Sydsvenskan · 18 tim sedan Lokalt

Får man skoja om kärleksrelationen som ledde till hennes död?

I ”Den bergtagna” speglade Victoria Benedictsson sin destruktiva relation med en dansk litteraturkritiker. Hagestad sommarteaters tolkning är verkligen lyckad. Men är det hädiskt att balansera upp det tragiska med en stor dos komik?

Den bergtagna

Av Victoria Benedictsson. Bearbetning: Stefan Larsson och Gustav Deinoff. Regi: Gustav Deinoff. Kostym: Eva Hedblom och Ranin Souliman. Kapellmästare: Sigrid Abrahamsson.

I rollerna: Emelie Strandberg, Lena Nylén Tyrstrup, Peter Perski, Victor Ståhl Segerhagen, Elesine Nauclér, Harald Leander, Sanna Persson Halapi, Victoria Kahn, Sigrid Abrahamsson, Signe Lundström, Beppe Röhr.

Hagestad sommarteater, till och med 26/7.

Ann-Sofi Ljung Svensson är litteraturvetare och kritiker på kultursidan.

Hur fri är egentligen kärleken? När Hagestad sommarteater på Österlen sätter upp Victoria Benedictssons ”Den bergtagna” är det med glimten i ögat. Benedictssons djupa svärta och kategoriska nej till den syn på ”fri kärlek” som växte fram under slutet av 1800-talet födde frågan som här ställs på nytt och får ett mer komplext svar.

För Benedictsson var kärlek utom äktenskapet inte fri, utan skapade bara en ny form av underkastelse. Hennes postumt utgivna pjäs från 1890 – två år efter hennes död – var en spegling av den destruktiva relation hon haft med den danske litteraturkritikern Georg Brandes, ett förhållande som ledde till hennes självmord på ett hotell i Köpenhamn.

I ladan i Hagestad spelas nu uppfriskande teater för tredje sommaren i rad. Den tidigare och hyllade uppsättningen – Tjechovs ”Tre systrar” – angav riktningen: enkelhet, småskalighet och intimitet. Inga ljudsystem, ingen egentlig ljussättning, instrumentalmusik och en tät och nära kontakt med publiken.

Ladans alla dörrar och fönster är del i scenografin. Att solens sneda kvällsljus bländar gör inget alls. Vi är med om något här. Och när det tunga slutet närmar sig är solen på väg ner och mörkret blir mättat med betydelse.

Pjäsen är framflyttad till 1940-talet: En liten jazzorkester i fonden, byxor med pressveck, mönstrad slipover, blommig klänning och pumps, en trattgrammofon och några cafébord. Vi befinner oss i Paris, drömmarnas stad.

Tre par rör sig på scenen. I centrum står den sysslolösa Louise (Emelie Strandberg), ”bleknosen” som rest från Sverige för att skingra sina dystra tankar. Hon möter den franske konstnären Gustave Alland (Peter Perski) och blir plågsamt förälskad, bergtagen, förlorad till krafter hon inte kan stå emot.

Men här finns också hennes vän Erna (Lena Nylén Tyrstrup), konstnären, ”kraftkvinnan” som efter ett stort kärlekssvek arbetar målmedvetet ”som en man”. Hennes kompensatoriska relation till den svartsjuke Henrik (Harald Leander) saknar det mesta man kan förvänta sig av det vi kallar kärlek.

Henrik i sin tur lider svårt. Och så den unga och ännu oskuldsfulla Lilly (Elesine Nauclér), 19 år, och hennes trogne Viggo (Victor Ståhl Segerhagen), som just påbörjat en bana som journalist och författare. Gemensamt för dem alla är smärtan och missmodet som i olika grad vidlåder kärleken. De kräver så mycket av varandra, och risken att förlora den de älskar lurar hela tiden runt hörnet.

Det blir trots detta en synnerligen medryckande förställning som välavvägt balanserar upp det tragiska hos Benedictsson med en stor dos komik. Hädiskt? Nej, absolut inte. Snarare frigörande och reflektionsskapande.

En av våra stora skånska komedienner, Sanna Persson Halapi och min barndoms främsta barnstjärna, sångerskan och skådespelaren Victoria Kahn, lägger ett utmärkt distanserande raster över föreställningen. Ska det vara så svårt att älska? Och när Harald Leander ikläder sig rollen som den friande kamrer Möller hemma hos Louise, som kort återvänt till svenska Hörby, förstår vi verkligen löjet i att gifta sig för pengar.

Erna och Alland blir de klassiska sanningssägarna i Hagestads uppsättning. Lena Nylén Tyrstrup och Peter Perski gestaltar storstilat motsägelsen hos de båda egentliga kontrahenterna i detta drama. Erna ser Allands objektifiering av alla sina kärleksoffer.

Hans yttersta syfte är ”försköningen”, kärleken förvandlad till konst. Han skapar bäst när han älskar, som han själv säger. Alland i sin tur förstår insiktsfullt hur flyktig kärleken är och att ingen kan lova livslång trohet. Han ser också sina egna tillkortakommande och brister.

Mittemellan dem står Emelie Strandberg som med hög sensibilitet skapar den stora offerrollen. Till sist går Louise sitt öde till mötes och blir bokstavligt talat det objekt som Alland så storartat skapat.

Mötet mellan Victoria Benedictsson och den hängivna gruppen bakom Hagestad sommarteater under ledning av Gustav Deinoff är verkligen lyckat.

Läs hela artikeln hos Sydsvenskan →

Metodai Nyheter är en nyhetsaggregator. Hela artikeln finns hos källan. Upphovsrätten tillhör respektive medium.