Jack White
Frozen Charlotte
Third Man/Playground
ROCK Efter de två mer äventyrliga albumen ”Fear of the dawn” och ”Entering heaven alive” från 2022 kom Jack White fram till att han ville tillbaka till White Stripes-rötterna och spela rakare, tyngre rockblues igen.
Det resulterade i hans kanske starkaste soloalbum ”No name” som överraskningssläpptes sommaren 2024.
Bara någon vecka senare stod han på Way Out West med sin trio – basisten Dominic Davis, organisten Bobby Emmett och minst sagt hårdjobbande trummisen Patrick Keeler – och bankade ut låtarna som en åskdundrande blyhagelstorm.
På uppföljaren låter det som att liveenergin mellan White och bandet har fått följa med in i studion för ”Frozen Charlotte” är ännu tyngre, ännu mer stinn av gnisslande och allmänt förvriden elektrisk gitarr.
Det är gitarrer överallt, ofta Jimmy Page-riffande längre fram i mixen än sången, som alltid hos White primalt rakt men på ett närmast akademiskt exakt vis.
Som en av Trump-administrationens absolut giftigaste kritiker i amerikansk rock – se Whites Instagram-konto för betydligt mer av det – hade vi möjligen väntat oss en mer politisk skiva, men 51-åringen från Detroit verkar inte vilja måla plakat med sin konst utan håller sig till mer allmänna samtidskommentarer. Som i ”Making contact”, om hur lätt sanningen väger i content-samhället (”Feeling content/Making content/Breaking contact/Making conflict”). Eller i ”Neighbors blues”, om den tilltagande ”just not in my backyard”-mentaliteten.
En text som den till funkbluesiga ”All alone again” skulle gå att misstänka handlade om Whites pågående skilsmässa men är en mer allmänexistentiell reflektion om hur ensamma vi alla egentligen är, och om hur förblindande girighet driver människan till att finna nålen genom att helt enkelt elda upp hela höstacken.
I refrängen till ”I can’t believe what I’m hearing”, vars titel förstås skulle gå att tolka som en reaktion på nyhetsrapporteringen ungefär vilken dag som helst, hittar White briljant mångbottnade formuleringar som ”And I need you/Like a horse needs shoes”.
Och inledande ”G.O.D. and the broken ribs” är en rätt kul apokalyptisk twist på skapelseberättelsen.
Men framför allt är det här ännu en dos förträffligt kul och levande rock’n’roll, med ungefär lika långt att gå till Jon Lords orgel som till Curtis Mayfields djupaste grooves.
På just den platsen är det bara en artist som verkar. Vi ska nog således alltjämt vara glada för att Jack White fortfarande finns.
BÄSTA SPÅR: ”I can’t believe what I’m hearing”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik