Diggiloo
Turnépremiär: Ekevallen, Kosta. Publik: Cirka 5 000. Längd: Två timmar och 45 minuter med kaffepaus i mitten. Bäst: Jessica Andersson i ”Inget stoppar oss nu”, Maja Ivarsson i ”Växeln hallå” och Charlotte Perrelli i ”Tusen och en natt”. Sämst: David Lindgrens och Junior Lerins förinspelade ”alldans” med bland annat ”Macarena” och ”Gangnam style” hade Kronoberg klarat sig utan.
KOSTA. Grönt gräs och svagt kritade straffområden. Premiären för den tjugofjärde upplagan av Diggiloo äger, precis som i fjol, rum på en underbart ursvensk idrottsplats.
Den småländska sommarkvällen är långt ifrån snål – solen gassar trots att klockan blivit sex på kvällen när David Lindgren och Kim Sulocki jazzar in på scenen i persikofärgade plyschkavajer. De kickar ensamma igång ett Max Martin-medley med ”I want it that way”.
Det är publikfriande så det förslår. Generöst som jordgubbar och glass med grädde på toppen. Men Lasse Holms klassiska koncept bjuder på folklig underhållning med kvalitet. Efter snart ett kvarts sekel i showbizens tjänst är det en hantverksskicklig och väloljad maskin som får kvällen att kännas märkligt kort.
Storheten med Diggiloo är hur artisterna släpper egon och egna karriärer för att bara brista ut i sång tillsammans. Det skiner igenom redan i kvällens inledande nummer när hela ensemblen befinner sig på scenen tillsammans. Där, längst ute på catwalken, kulminerar år efter år konceptet i parker, naturreservat och herrgårdar.
När Hoffmaestros Kaliffa gör sin ”Helt seriöst” spelar trombonisten en minst lika viktig roll. De andra artisterna chillar i en soffa. Körar lite ödmjukt eller fyller i med dans när det behövs.
Bland årets debutanter märks kvällens enda riktiga rockstjärna: Maja Ivarsson. Hon chockstartar med sin Kim Wilde-doftande schlagerrökare ”Kamikaze life”. The Sounds-sångerskan är en fascinerande figur som gör sig precis lika bra på Helsingborgshaket The Tivoli som på en svensk sommarscen.
Steget från rock i skinnpaj till Siw Malmkvist-hyllning är sällan särskilt långt – åtminstone inte på det musikaliska smörgåsbord som är Diggiloo. När alla tretton sångarna gör ”Flickor bak i bilen” i grälla kläder uppstår ganska ljuv folkhemsnostalgi. Den obligatoriskt nybakade ”Idol”-vinnaren Tuva Råwall är för övrigt lysande i Malmqvists ”Tunna skivor”.
Kvällens tre yngsta artister övertygar alla på sina vis. Råwall framstår som Partilles egen opolerade Adele som behärskar de flesta genrer. Saga Ludvigsson, även hon känd från ”Idol”, är en långt mer personlig röst än många av sina jämnåriga kollegor och dessutom någonting för ungdomarna som ligger utspillda i den picknickande publiken. När Eva Jumatate (”Talang”, Melodifestivalen) gör Coldplays ”Fix you” får Diggiloo-filtarna snarare fungera som näsdukar.
Den som mest minns Kim Sulocki som karaktären Klimax i 90-talssåpan ”Tre kronor” blir överraskad av hur ledigt han fyller Per Anderssons skor som kvällens lustigkurre. I korta Björn Borg-shorts och bar bringa förvandlas han ständigt till den burdusa under bältet-karaktären Tennis-Dennis.
Svärmorsdrömmen David Lindgren är Sveriges mest prestigelösa artist, som satt på denna jord för att bränna av ett Tomas Ledin-medley när stunden kräver (att se Junior Lerin sittdansa i soffan till ”Sensuella Isabella” är också någonting att skriva hem om). Så fort stämningen blir väl allvarsam kastas kvällens joker Junior in i paljetter och fjädrar. Diggiloo behärskar denna balans till fullo. På varje ”Sällskapsresan”-inspirerad sketch går det en smäktande Erik Segerstedt-ballad, om ni så vill.
Den obligatoriska Lasse Holm-hyllningen innehåller i kväll ett par överraskningar. 20-årsjubilerande Diggiloo-veteranen Jessica Andersson förvandlar ”Inget stoppar oss nu” till någonting förbluffande försiktigt och trånande. Maja Ivarsson gör ”Växeln hallå” på charmant skånska – och man längtar plötsligt efter mer Wilmer X-doftande svenskspråkig rock från henne.
När Ivarson mot slutet kommer ut på scenen under introt till ”Living in a America” har hon blicken hos Erling Haaland vid straffpunkten. Hon ser ut att kunna sluka en småländsk fotbollsplan till kvällsmat.
Premiärens andra osvikliga stjärna, Charlotte Perrelli, gör sitt åttonde Diggiloo (ibland har hon förlöst ett barn eller två bara för att återvända till scenen, typ, dagen därpå). När Perrelli i finalen gör ett medley av sina största hits förvandlar hon alla andra till statister. Den knorriga pipan i ”Tusen och en natt” hörs hela vägen hem till Hovmantorp.
Diggiloo-gänget vore heller inte Diggiloo-gänget om de inte frestades oss med Lasse Holms i sammanhanget självskrivna pizzahit ”Canelloni macaroni” fast vi handen på hjärtat är ganska mätta – eller kastade in Richard Herrey i ”Diggiloo diggiley” när till och med älgarna gått och lagt sig.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik