Nato köper övervakningsplanet Globaleye. Ett glädjebesked för Saab och för Sverige – det innebär både sysselsättning och prestige. Fler affärer för Saab ifall också medlemsländerna lägger ordrar på denna flygande underrättelsecentral. Finland har redan visat intresse.
Dessutom väljer Ukraina svenska Gripen och Polen svenska ubåtar.
Storaffärer som är goda nyheter också för resten av Europa. De europeiska allierade tar ansvar för sin säkerhet, med eget strategiskt kunnande.
Globaleyeaffären säkrar att Natos förmågor för radarspaning och lägesuppfattning förblir trovärdiga under decennier, sade generalsekreterare Mark Rutte när nyheten släpptes på tröskeln till Natotoppmötet i Ankara.
Där lovade president Donald Trump också att Ukraina ska få börja tillverka luftvärnssystemet Patriot för att kunna försvara sig mot förödande ryska ballistiska robotar.
Oklart hur och när, men ändå ett välkommet besked – Ukraina strider för hela Europa.
Debatten om hur mycket varje medlemsland lägger på försvaret går nu vidare till hur tillskotten ska användas, konstaterade Natoexperten Ulla Gudmundsson redan före mötet i Expressen. Men också att Rutte har anpassat sig till Trumps logik:
”Han hävdar att det han smickrande kallar ’Trump’s Trillion’, den 20-procentiga ökningen av européernas försvarsbudgetar på ett år, ger 195 000 amerikanska jobb. Han har uppmanat den europeiska försvarsindustrin att investera mer i USA.”
Inför toppmötet måste förstås den trumpne presidenten hållas på gott humör och som Natochef vill Rutte främst ha ”made in Nato”. Men de europeiska allierade behöver omsätta sina pengar i egen militär förmåga – i fler vapensystem, mer produktion och bättre kapacitet – i Europa. En försvarsindustri att lita på, bortom Trumps nycker.
Europa måste ta större eget ansvar. Så långt är de flesta länderna överens med Trump. Både i EU och i Nato.
Försvarsalliansens toppmöte i Haag i fjol beslöt att 5 procent av varje medlemslands BNP ska gå till försvaret senast år 2035; av detta kan 1,5 procentenheter satsas på infrastruktur som gagnar alliansen.
På årets toppmöte i Ankara skulle resultatet följas upp.
Polen, Litauen, Lettland och Estland har redan nått målet. Sverige står sig väl här, med ambitionen att klara nivån fem år före deadline. Och enligt Natos årsrapport når nu alla medlemmar åtminstone det gamla 2-procentsmålet.
Fast fredsforskningsinstitutet Sipri menar att bara 23 av 32 faktiskt gör det.
Natoländerna har starka politiska skäl att visa upp sina förpliktelser i alliansen, potentiellt med uppblåsta siffror, menar forskaren Jade Guiberteau Ricard, enligt Euractiv. Med Sipris definition ligger försvarskostnaderna i en rad länder i södra och östra Europa alltjämt under 2 procent. Bland dem stora länder som Turkiet och Italien.
Medan Spanien redan i Haag slog fast att landet inte tänker försöka nå 5-procentsmålet.
Natoländerna är i alla fall överens om uppdraget – att bygga militär makt som avskräcker och vid behov klarar av en angripare. EU-länderna tvistar just nu om vad unionen ska satsa på framöver och vad det får kosta; dess uppdrag är förstås också mycket mer mångfasetterat än försvarsalliansens.
Ska nästa långtidsbudget i första hand fortsatt stöda jordbruket och bistå underutvecklade regioner? Eller ska den ta unionen in i framtiden med stärkt konkurrenskraft, strategisk självförsörjning och säkerhet?
Om denna budget finns det många uppfattningar – och egenintressen. Sveriges tidigare EU-ambassadör Lars Danielsson brukar träffande säga att det finns tre tillfällen som lockar fram det sämsta hos människan: skilsmässa, arvskifte och förhandlingar om EU:s långtidsbudget.
Den helt övergripande frågan gäller hur omfattande budgeten får bli.
Kommissionens förslag på nästan 2 000 miljarder euro, i löpande priser, är historiskt stort. Och helt otänkbart för en rad länder, bland dem Sverige, som menar att nya prioriteringar som försvar och konkurrenskraft i första hand ska finansieras genom omprioriteringar – att EU måste moderniseras. Medan Europaparlamentet vill öka kommissionens budgetförslag ytterligare.
Kärnfrågan här är vad EU ska vara i framtiden.
Idag är unionen en självklar hemvist för Sverige. I en värld där ett litet land inte har mycket att säga till om – och där de stora gör sig ännu större – är ensam inte stark. Trumps och Putins respektive aversion mot Europeiska unionen är belägg för hur väl den behövs.
Men vad ska hända framöver? Och vad vill Sverige, mer än att hålla igen på kostnaderna?
Ledarskribenten Susanna Kierkegaard påminner i sin befriande EU-peppiga bok Superstaten – EU och framtiden om att unionen hela tiden utvecklas. Och menar att Sverige borde driva på mer aktivt för att göra EU till den största demokratiska supermakten i världen.
En uppgift lika självklar som svår.
Sverige tror sig ofta veta bäst. ”Detta gör oss inte bara olidliga att ha göra med, utan eldar dessutom på våra politikers ointresse för frågor som faktiskt påverkar Sverige", skriver Kierkegaard och menar att resultatet ofta blir att svenskarna är sena på bollen när det gäller att påverka lagstiftning på EU-nivå. Där det också hade gått att påverka andra medlemsländer.
Hon har dessvärre en poäng.
I Nato överträffar Sverige förväntningarna. I stödet till Ukraina har Sverige verkligen inget att skämmas för. Men när det kommer till EU är engagemanget svalt.
Tyvärr, för det Europa som ska försvaras är inte färdigt. Länderna måste bli starkare, tillsammans. De måste fortsatt rusta för välfärd, framtid och fred, ta ansvar för klimatet, stå upp mot ekonomisk konkurrens från Kina och radikal högernationalism.
Ett Europa som står stadigt på egna ben.
I allt detta spelar EU naturligtvis en helt annan roll än Nato. EU definierar på många sätt Europa. Det borde avspeglas i den svenska hållningen: att både bygga den demokratiska supermakten – och försvara den. Det kräver ett starkt engagemang både i EU och Nato.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.