Rolling Stones
Foreign tongues
Polydor/Universal
ROCK Att Rolling Stones för tre år sedan fick ur sig ”Hackney diamonds”, deras första studioalbum på 18 år, kändes som ett smärre mirakel. Det var deras avgjort bästa sedan åtminstone 1981 års ”Tattoo you” och dessutom en skiva som med hjälp av unge amerikanske stjärnproducenten Andrew Watt lyckades ta det klassiska Stones-soundet in i 20-talet.
Redan då pratades det om att de hade material till ytterligare ett album och nu kommer ”Foreign tongues”, faktiskt en minst lika övertygande samling låtar och åter med Watt vid rodret.
Precis som på ”Hackney diamonds” verkar idén ha varit att ge något till alla som någon gång fallit för den här urdefinitionen av ett brittiskt rockband.
Fyra av de 14 spåren kommer från ”Hackney diamonds”-sessionerna, resten spelades in under en kreativ månad i London-studion Metropolis.
Mick Jagger sa i samband med ”Hackney diamonds” att det kändes nödvändigt att leverera om det alls skulle var någon mening med att släppa något nytt. Inför ”Foreign tongues” har han sagt att processen går snabbare numera, när han, Keith Richards och Ron Wood skriver på varsitt håll och det handlar mindre om att jamma fram något i studion.
En del Stones-kännare menar att det är ett annat sätt att säga att det primärt är Jagger som kommer med låtarna, och att han i Watt än en gång har hittat en yngre kraft som förmår jaga fram det bästa ur honom.
Oavsett vilket låter det åter igen häpnadsväckande inspirerat.
Stones öppnar, som ett statement, med den tunga garagebluesen ”Rough and twisted”, som de släppte lite halvhemligt under namnet The Cockroaches i våras, och följer upp med den mer städade officiella förstasingeln ”In the stars”.
Sedan åker skivan vidare med rikliga mängder referenser till olika Stones-eror.
”Jealous lover” är en 70-talsångande soulballad med Steve Winwood på Fender Rhodes och Jagger högt upp i röstregistren.
I ”Mr Charm” har de en inspirerat gitarrtvinnande förförelserocker om att det finns fler värden i livet än pengar. Möjligen lätt ironiskt av en så ekonomiskt sinnad rockdirektör som Jagger. Kanske ännu mer oväntat att han i samma låt lyfter fram sig själv som ett roligare sällskap än ”mad mogul Mr Musk”, men icke desto mindre uppfriskande.
Den sällsynte samtidskommentatorn Jagger blir faktiskt ännu mer konkret i countrysnyftaren ”Ringing hollow”, om det Amerika som Stones har byggt en karriär på att romantisera men nu är smärtsamt svårt att känna igen.
Det i förväg så omskrivna gästspelet av Robert Smith från The Cure sätter ingen större prägel på skivan, han spelar tydligen lite keyboards i en högst o-gotisk boogierökare som heter ”Divine intervention”.
Större avtryck gör Paul McCartney, som precis som på förra albumet hoppar in på bas i en låt. ”Covered in you” är det urbant bitterljuva pop-Stones i en låt som låter möjlig mogenradiohit. De har för övrigt ytterligare två potenta sådana i ”Never gonna lose you” och ”Side effects”.
Och det är givetvis fint att få en sista (?) hälsning från Charlie Watts, särskilt när han lägger sin distingerade groove över något så new wave-skränigt som ”Hit me in the head”.
Richards obligatoriska sångbidrag, balladen ”Some of us”, lär vara en vidareutveckling av en låt som skrevs redan till utskällda 80-talsalbumet ”Dirty work”, när Jagger och Richards knappt pratade med varandra och Stones var nära att spricka för gott. Den känns som albumets minst omistliga moment. Men med låtens historia värmer det ändå att höra Jagger hjälpa till med refrängen.
Mest överraskande är förstås Amy Winehouse-covern ”You know I’m no good”. Hon sjöng förvisso The Temptations ”Ain’t too proud to beg” med Jagger på scen för 19 år sedan, och texten limmar givetvis tämligen perfekt med vad det här bandet alltid har stått för, men det säger ändå något att rockens mesta åldermän förärar en elev i skolan som de var med och byggde den sortens erkännande. Låten gör sig för övrigt utmärkt i sällskapet, soundmässigt besläktad med Jaggers ”Slow horses”-vinjett ”Strange game” som den är.
Och precis som Jagger och Richards rundade av förra albumet med Muddy Waters ”Rolling stone blues” avslutar de även det här med en cover för att visa var de kommer ifrån. Chuck Berrys ”Beautiful Delilah” tolkade de redan i karriärens gryning men den slidefräsiga akustiska tagning som den 82-åriga versionen av The Glimmer Twins levererar här är både råare och vassare.
Hur mycket fix och tricks som Watt använt för att få Stones att skina så här går möjligen att spekulera i – alla som har sett videon till ”In the stars” vet att de inte bangar för att låta tekniken skala av några decennier – och de som hade problem med hans komprimerade och lite kromade sound på ”Hackney diamnonds” lär knappast älska det här heller.
Men jag klagar inte. Watt och Stones har gjort en skiva som är kul att lyssna på rakt igenom, med taggat låtskrivande från Jagger och inte sällan rent barnsligt spelsugna gitarrer från Richards och Wood.
Här finns ingen högtravande ambition att skapa ett konstnärligt storverk på karriärens höst. Rolling Stones vill, som de alltid har velat, bara påminna världen om vilket som är det bästa rock’n’rollbandet i världen en gång till. Och till skillnad från vid åtskilliga betydligt ängsligare tillfällen i karriären låter de nu helt på det klara med precis vad det är som har gjort dem till det.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik