Jag är finländare. Jag bor i Sverige, arbetar här och har nyligen blivit pappa till en fantastisk liten dotter. Det borde vara en tid fylld av glädje. I stället har jag blivit varse en lagstiftning som fått mig att på allvar fundera över om Sverige är det land där jag vill att min familj ska växa upp.
När jag upptäckte att en osteopat i Sverige enligt lag inte får behandla barn under åtta år blev jag först förvånad. Sedan blev jag uppriktigt bekymrad.
Det handlar inte om huruvida alla borde gå till en osteopat. Det handlar om varför staten anser sig ha rätt att förbjuda mig som förälder att ens göra det valet.
Jag har full respekt för att barn ska skyddas. Jag vill att vården ska bygga på vetenskap, säkerhet och höga kvalitetskrav. Men det är just därför jag har svårt att förstå Sveriges väg.
Andra länder reglerar
I Finland är osteopati ett reglerat yrke. Detsamma gäller Norge och Danmark. Där har staten valt att ställa krav på utbildning, kompetens och ansvar. Man reglerar yrket i stället för att i praktiken stänga dörren för familjer som vill söka den typen av vård. Sverige är i dag det enda nordiska landet som fortfarande saknar en motsvarande reglering.
För mig är detta en symbol för något större. Jag upplever att Sverige allt oftare väljer att begränsa människors handlingsutrymme i stället för att ge dem information och låta dem ta ansvar. Den underliggande signalen blir att staten vet bättre än medborgarna.
Som förälder förväntas jag fatta tusentals beslut för mitt barn varje år. Jag ansvarar för kost, sömn, säkerhet, skärmtid, vaccinationer, bilbarnstol, förskola och mycket mer. Men just när det gäller en manuell behandling utförd av en utbildad osteopat anses jag plötsligt inte kunna göra en egen riskbedömning. Den logiken är svår att förstå.
Ett generellt förbud känns som en lösning som hör hemma i ett samhälle där staten utgår från misstro snarare än tillit
Om lagstiftaren anser att utbildningen behöver stärkas – gör det. Om yrket behöver legitimation – inför det. Om kvaliteten behöver granskas – bygg ett system för tillsyn.
Men att möta frågan med ett generellt förbud känns som en lösning som hör hemma i ett samhälle där staten utgår från misstro snarare än tillit.
Det här är en av flera frågor som fått mig att fundera över var jag vill bygga mitt liv och min familjs framtid. Jag älskar mycket med Sverige, men jag känner också en växande frustration över en politisk kultur där valfrihet alltför ofta ersätts av detaljstyrning.
Jag hoppas därför att regeringen och riksdagen tar initiativ till en översyn av lagstiftningen.
Låt oss diskutera om Sverige verkligen ska vara det enda nordiska landet som inte reglerar osteopati som ett legitimt vårdyrke.
Låt oss diskutera om dagens förbud är proportionerligt.
Och framför allt: låt oss diskutera om vi vill leva i ett samhälle där staten informerar och reglerar – eller i ett samhälle där staten förbjuder sådant som ansvarstagande vuxna människor borde få ta ställning till själva.
Beni Köhler, finländare, boende och arbetande i Sverige, nybliven pappa