I takt med att minuterna rann iväg och spelbilden klarnade så blev de frustrerade marockanska gesterna fler och fler.
Utslagna armar, uppgivna händer.
Den ena spelaren hade inga passningsalternativ, den andra blev övermannad av den franska pressen, den tredje lämnades utlämnad mot två av motståndarnas anfallskanoner.
Vad ska vi göra då...? Det fanns ingenstans att ta vägen.
Just här hamnar mest vartenda lag som möter detta Frankrike. Att spela mot dem framstår lätt som så fullständigt hopplöst.
I teorin var detta Marocko en formidabel kraft in i en kvartsfinalen. VM-semifinalister senast, och markant mycket bättre sedan dess. De kom till Foxborough efter att ha gjort några av hela turneringens allra bästa insatser, framdrivna av en enorm våg av nationell entusiasm.
Hade kunnat spela i smoking
Och så var de bara... chanslösa.
Inga vägar framåt i planen, inga möjligheter att piska upp den sedvanliga farten i sitt spel. Underlägsna såväl kollektivt som individuellt.
Storstjärnan Achraf Hakimi kom fel in i mest varenda situation, på mittfältet såg den extrembegåvade Ayyoub Bouaddi plötsligt ut som den oerfarna 18-åringen han faktiskt är.
Vid de sällsynta tillfällen marockanerna ens nådde den sista tredjedelen stängde bara Saliba och Upamecano till med en obekymrad krökning i mungipan. Morgonrock och tofflor...? De hade kunnat spela den här matchen med smoking och sidenfluga, utan att ens behöva lämna in grejerna till kemtvätt efteråt.
I andra änden av planen spelade det liksom ingen roll att Yassine Bounou byggde vidare på sitt formidabla straffacit; det enda han gjorde var att marginellt fördröja det oundvikliga.
Utan att ens blåsa på skapade Frankrike ändå 13 avslut redan under den första halvleken.
Ingen stress, ingen oro. Blir det inte Mbappé första gången blir det som bekant Mbappé andra gången. Och blir det inte Olise så blir det såklart Dembélé.
Vilken taktik hjälper mot detta?
Des Quatre Fantastiques. Du kan bromsa en eller ett par av dem vid några tillfällen, men du kan inte hålla alla fyra fjättrade i 90 minuter.
Vilken taktik hjälper mot detta? Var finns ens hoppet för alla underdogs?
I fotboll finns inga omöjliga matcher, men i en VM-kvartsfinal är det här så nära som du kan komma. Det spelar liksom ingen roll om du mirakulöst hoppar 2.37 och slår personbästa när fransmännen har lagt upp ribban på 2.51.
Lite underskattning då, några kryddmått klassisk fransk arrogans...? Inte med den här förbundskaptenen.
Didier Deschamps slår inga hastighetsrekord som chaufför. Här blir inga fartvarningar utfärdade, här tas inga onödiga risker i kurvorna. Blicken på vägen, händerna på ratten och cruise control.
På rak kurs mot en tredje VM-final är det svårt att komma med kritik eller invändningar. Du behöver inte pressa din Bugatti Chiron hela vägen upp till max. Du kan mer eller mindre köra den med handbromsen i, och den kommer ändå vara snabbast.
Kylian Mbappé utbytt med kvarten kvar, som för att understryka känslan av överlägsenhet och total kontroll.
Marocko kom till den här matchen med så oerhört mycket stolthet, självförtroende och tillförsikt, men mindre än 90 minuter senare var de helt tömda och dränerade. Det hade inte blivit annorlunda om Ismael Saibari hade kunnat starta. Det hade inte spelat någon roll om Marocko hade lyckats hålla nollan tio minuter längre.
De kunde inte ens bli ursinniga, för det fanns inga tveksamheter att rasa mot, inga provokationer att reagera på.
Vore en helt annan utmaning
Hade fransmännen velat hade de kunnat klappa sina motståndare nedlåtande på huvudet – kosmetiskt passat runt bollen för att håva in några extra olé – men de slutförde den här matchen med samma professionella respekt som de genomfört hela turneringen med.
Så var det med Afrikas bästa lag, så var det med turneringens farligaste outsiders.
Spanien i semifinal vore en helt annan typ av utmaning – Europamästarnas grundspel är den enda ingrediensen i det här mästerskapet med potential att förvandlas till kryptonit – men så här långt in i turneringen är det som att fransmännen håller på att formulera nya spelregler.
Det brukar heta att ingenting är omöjligt i fotboll. Oförutsägbarheten är så stort att även en underlägsen kämpe kan få in en slumpträff.
I själva verket borde det kanske heta att ingenting är omöjligt, förutom för lagen som möter Frankrike.