Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Louis C K är me too-överlevare. Alltså, han har inte berättat sin historia om sexuella ofredanden i branschen och överlevt det, utan i stället pekats ut som sexuell ofredare i branschen och överlevt det.
2017 klippte Netflix banden med komikern efter att flera kvinnor anklagat honom för sexuella trakasserier. Nu har streamingtjänsten återupptagit samarbetet, och C K är tillbaka med den nya humorshowen ”Ridiculous”.
Han är tillbaka i värmen, men vägen dit har inte varit spikrak. Boken ”Ingram”, som handlar om en naiv bondpojke i exil som ser den nya, moderna världen för första gången, fick ett minst sagt kyligt mottagande. Själv vill jag helst inte tänka på romanen.
Dels för att det var den sämsta boken jag någonsin läst, dels för att det var en töntig allegori över en simpel man som försöker anpassa sig till samtiden. Jag återupplever hellre metoo än läser om ”Ingram”.
Det är därför med låga förväntningar och stigande ångest jag slår på ”Ridiculous” – kommer Louis C K ha blivit som Carrie Bradshaw i ”And just like that”? Vars repliker till nittio procent består av orden ”samtycke” och typ ”black power”, som för att sona sitt politiskt inkorrekta förflutna. Svaret visar sig dock ganska snabbt vara nej. Plötsligt skrattar jag högt åt en skämt om att få aids av en homosexuell råtta.
Det sägs ofta att vi lever i en post-woke era, där allt som sägs och skrivs är en reaktion på tiotalets debattklimat. Att döma av C K:s produktioner efter cancelleringen stämmer detta.
Hans senaste år speglar i mångt och mycket metoo-erans olika faser. I flera år bojkottades han av etablissemanget och la i stället upp sina turnéer på en egen hemsida, under namn som till exempel ”Sorry”. Många av skämten avhandlade just det faktum att han var cancellerad. ”Ingram” var det taffliga förlåtet som satte punkt för det hela. ”Ridiculous” förhåller sig inte över huvud taget till varken metoo-anklagelserna eller efterspelet, det är som att det aldrig existerat.
Sannolikt är det Netflix som yrkat på pr-strategin ”never complain, never explain”, men att C K inte nämner övergreppen och att det accepteras säger kanske även något om vår samtid. För visst tycker jag det är vidrigt att komikern har sexuellt ofredat flera kvinnor, men det blir inte bättre av att han i sextio minuter ska ägna sig åt att älta det – ifall vi nu ändå bestämt oss för att släppa upp honom på scen igen.
Jag orkar inte se någon skämta, gråta eller bråka om det andra fortfarande lider utav. Inte heller orkar jag se någon skämta, gråta eller bråka om att man inte får skämta, bråka eller gråta om den sorg man förorsakat andra.
Och där gör C K trots allt rätt, han ägnar i stället sin timme åt att (som vanligt) berätta för publiken hur ful han blivit, självhjälp och hur mycket han hatar sin pappa.