Tara Mulder
A womb of one’s own. Lost histories of childbirth in ancient Rome. University of California press. 376 sidor.
Helena Granström är författare och litteraturkritiker på kultursidan.
”Jag har alla förutsättningar att få den här drömfödseln”, ”Jag kunde inte ha fått en bättre upplevelse!”, ”Det var något som saknades i förlossningsupplevelsen när jag födde på sjukhus”.
När man tar del av utsagorna från några av de kvinnor som under senare tid uppmärksammats i medierna för sina beslut att föda barn hemma, är det lätt att tolka dem som det yttersta uttrycket för modern arrogant individualism. Visserligen framförs argument som vikten av att kunna etablera en relation till barnmorskan före förlossningen eller att slippa transportera sig under värkarbetet, men resonemangen tycks otvetydigt präglade av en tidsanda som sätter individens självförverkligande framför allt.
Här har vi alltså, skulle en kritiker säga, kvinnor som utsätter sig själva och sina barn för allvarliga risker bara för att kunna maximera ”upplevelsen”, som inte sällan också förmedlas till en publik i sociala medier. Dessa kvinnor tycks inte heller tveka en sekund att plocka russinen ur kakan i det välfärdssamhälle som de ändå uppenbarligen tar för givet: ”Förresten ligger sjukhuset bara några minuter bort.”
Men är det verkligen så enkelt att intresset för hemfödslar bara är ett uttryck för en ytlig vilja att göra varje livshändelse till något att förmedla via Instagram? Kan det tvärtom vara så att dessa mödrar försöker förmedla någonting långt mer väsentligt, bara med hjälp av det knapphändiga språk som samtiden ställer dem till buds?
När jag läser den nyutkomna boken ”A womb of one’s own”, skriven av historikern Tara Mulder som själv är dotter till en hembarnmorska, inser jag att svaret på den frågan är uppenbart.
Av Mulders ingående och inlevelsefulla skildring av reproduktion och moderskap i det antika Rom framgår att en förlossning aldrig enbart har varit en riskfylld fysiologisk process. Ännu mindre har den varit ett medicinskt ingrepp, oavsett den kraft med vilken läkevetenskapen senare har velat framställa den som en sådan. Förlossningen är också, med nödvändighet, en livsomvälvande existentiell händelse: Ja, en ”upplevelse”.
Forskningen har, konstaterar Mulder, länge utgått från premissen att ”barnafödande i antikens Rom var dödligt och fasaväckande”. Detta är inte bara tveksamt i sak, utan har också ”fördunklat andra avgörande aspekter av födandet”: ”födelsen som övergång, förvandling och en källa till kraft och gemenskap för den födande kvinnan.”
Den period som Mulder beskriver, de första seklerna efter vår tideräknings början, är i sig en övergångstid. Genom närvaron av (manliga) läkare under komplicerade förlossningar har de första stegen mot en medikalisering av graviditet och förlossning tagits, men det medicinska perspektivet befinner sig under den här perioden ännu inte i full opposition mot de sociala, spirituella och existentiella. Snarare samexisterar de, lite grann på samma sätt som ockultism och naturvetenskap ännu under Isaac Newtons tid ett drygt millennium senare inte var fullt möjliga att särskilja från varandra.
Barnmorskan är en figur som knappast varit särskilt framträdande i bilden av det antika Rom, men som spelar en avgörande roll i Mulders bok. I en tid som annars mest brukar uppmärksammas för sina stolta härförare och blodiga slag framtonar här en helt annan sorts gestalt: en som genom sin praktik förkroppsligar erfarenheten av att bära och föda barn.
De manliga experter som under denna tid börjar ge sin syn på graviditet och födande framför visserligen kritik av barnmorskornas ovetenskapliga förhållningssätt, men tvingas samtidigt böja sig inför hennes erfarenhetsbaserade kunskap.
Trots att den fertila kvinnan under antiken allmänt betraktas som ett redskap för reproduktion snarare än ett subjekt i egen rätt, verkar själva födandet ha tillmätt henne en långtgående subjektivitet. Och förvaltaren av denna subjektivitet är just barnmorskan, som ambulerade till kvinnors hem och assisterade dem i deras födslar, i hög grad på kvinnornas egna villkor.
En viktig insikt som präglar barnmorskans arbete vid den här tiden är, enligt en samtida källa, att psykologin är av största betydelse för födsloarbetet: Hennes främsta uppgift är att ”garantera bekvämlighet och avslappning”. Vid komplikationer ska blicken i första hand riktas mot hämmande känslor i kvinnans inre: Är det någon rädsla, ilska, sorg eller förnekelse som blockerar frambringandet av fostret? Först när kvinnan getts möjlighet att uttrycka och bearbeta eventuella sådana stämningar ska några fysiska åtgärder vidtas. Kanske skulle svensk förlossningsvård ha något att lära av 100-talets barnmorskor?
Vidare låter romarrikets tankar om smärthantering faktiskt exakt likadana som de som förmedlats till mig av mina hembarnmorskor: Rådet att inte gå i strid med förlossningssmärtan utan acceptera den för att kunna arbeta med den, inte emot den, skulle de ha formulerat på precis samma sätt. Synen på förlossningssmärtan som patologisk är, skriver Mulder, ett sentida påfund, uppkommet först under 1800-talets andra hälft då bedövningsmedel som eter och kloroform introduceras i förlossningsvården.
Antiken var en tid av såväl slaveri som misogyni, och i synnerhet när det gäller kvinnors reproduktiva makt och hälsa har mycket förbättrats sedan dess. Men kanske har någonting samtidigt gått förlorat. Det är under antiken som den medicinska vetenskapen på allvar gör sitt inträde på reproduktionens scen, inledningsvis enbart vid svåra förlossningar. Medicinska redskap som tänger och sugklockor har idag blivit en del av den konventionella förlossningsvården, men vid den tid Mulder skildrar används de uteslutande vid de födslar som fostret inte skulle överleva, för att extrahera barnet (eller delar av det) från moderns kropp.
I förlängningen, skriver Mulder, bar denna gryende medikalisering av förlossningsprocessen ”på löftet om att rädda både kvinnor och barn från döden”. Men den kom så småningom också ”att leda till att beprövade, effektiva och icke-invasiva förlossningsstrategier glömdes bort”. När metoder för att påskynda och intervenera i födandet väl föreligger, visar historien att den svåraste uppgiften av alla blir att veta när man ska avstå från dem.
Såväl graviditet som födande kom i allt högre grad att förstås som medicinska tillstånd, som likt alla patologier bör hanteras inom ramen för modern läkevetenskap. Födsloerfarenheten har, som feministen och författaren Susan Griffin formulerat det, ”gjorts mindre än vad den är”. Och kanske knyter detta an till hemföderskornas tal om ”upplevelser” och ”drömfödslar” – för hur ska man, frågar sig Griffin, förmedla det fulla omfånget och djupet hos upplevelsen av en liten hjässa som tränger fram ur ens kropp, om det enda språk som finns tillgängligt är ett som är ”avskuret från naturen och djupt respektlöst gentemot all form av kvinnlig erfarenhet”?
Mulders bok skildrar den trevande inledningen av det som skulle komma att bli en radikal medikalisering av födandet, en rörelse som utan tvekan trängt undan eller förminskat en betydande del av såväl den födande kvinnans behov som hennes kunskaper och förmågor. Att säkert besvara frågan om huruvida denna process i slutändan har bidragit till att kuva kvinnors kroppar, eller till att rädda dem, är emellertid inte helt enkelt. Kanske är det mest sanningsenliga svaret: Både och.