Det som tidigare framstod som politiskt påverkbart – ekonomin, globaliseringen, miljöförstöringen – framstår i dag allt oftare som naturkrafter. Något vi måste anpassa oss till snarare än förändra. Hur gick det till? Filosofen Thilde Wolf undersöker den nya pessimismens förbannelse.
Ser du fram emot framtiden? Vår tid tycks oförenlig med optimism. Den allmänna stämningen präglas av ett nostalgiskt, på gränsen till förljuget, drömmande om ett bättre förr. I synnerhet 90-talet har gjort comeback i tv-serier, film, mode, musik. Detta återklingar i ungas val att leva utan internet, utan smartphone. Då verkade framtiden vidöppen – i dag stängd.
Denna känsla återkommer i politiken. Vi lever nu i en period av politisk passivitet, där tron på vår egen förmåga att påverka gradvis har eroderat. Låt klimatkrisen vara ett symtom: många inser allvaret, men tror inte att de kan påverka det. Resultatet? Handling uteblir. Vi vet – men agerar inte. Det är frestande att förstå denna hållning som ett uttryck för pessimism, men då riskerar man att missa vad pessimism faktiskt är.
Låt oss börja med dess motsats. Optimism är föreställningen om att existensen rör sig i en positiv riktning. I sin mest problematiska form tror vi att utvecklingen bär oss fram – oberoende av vad vi gör. Då förlorar handlingen sin nödvändighet. Optimismen riskerar då att underminera det som skulle kunna förverkliga den.
Pessimism är något annat. Den handlar inte om resignation. I ”Mörkret i oss. Pessimismens och lidandets filosofi” visar idéhistorikern Mara van der Lugt att pessimismen historiskt snarare handlat om klarsyn än uppgivenhet. Från tidigmodern moralfilosofi till modern existenslitteratur återkommer samma impuls: att vägra de föreställningar som gör lidandet uthärdligt på bekostnad av sanningen. Pessimismen är i denna mening inte en kapitulation, utan en skarp kritik av illusioner.
Många av existentialismens litterära gestalter förkroppsligar insikten: världen är inte ordnad för människan; i bästa fall är den likgiltig inför hennes öde. Från Albert Camus och Jean-Paul Sartre till Ryūnosuke Akutagawa och Osamu Dazai – där klarsynen ofta antar en mer psykologisk form – återkommer samma budskap: inte som en uppmaning till resignation, utan som ett försök att beskriva tillvaron utan försköning.
En nordisk variant finner man hos Tor Ulven. I ”Avlösning” framträder människan som en existentiell gycklare: fångad i en tillvaro utan mål, utan yttersta mening, men ändå brännande närvarande i den. Det är en värld där allt är förgängligt, göres förgäves, men där erfarenheten samtidigt är skarp, närmast helig i sin intensitet. Pessimismen beskriver här inte en slutsats utan ett tillstånd: att utan illusioner leva.
Det är just här vår tid avviker. Det som i dag kallas pessimism bär sällan denna klarsyn. Snarare rör det sig om en föreställning om att världen redan är determinerad, som om utvecklingen fortgick utan oss. Där pessimismen en gång blottlade villfarelser riskerar vår tids hållning att själv bli en: föreställningen att inget står på spel i det vi gör. Det är inte lidandet vi misstror, utan vår egen förmåga att ingripa i det.
Pessimismen tycks därtill inte längre enbart beskriva människans villkor, utan samhällets möjligheter. Det som tidigare var en existentiell insikt har blivit en politisk erfarenhet: inte att världen saknar mening, utan att den saknar öppningar. Denna känsla av maktlöshet och latent förtvivlan är inte bara en abstrakt diagnos. Det blev tydligt i en text i våras (DN 3/4), där Sven-Eric Liedman frågar sig varför drömmen om en bättre värld tycks ha falnat. Han påminnner om 1960-talet, en tid som knappast saknade kriser, men där många upplevde sig som del av en internationell rörelse. Protesterna mot Vietnamkriget framstod som meningsfulla; deras insats ägde tyngd.
I dag, konstaterar han, intar många i stället en åskådarposition. Världens konflikter antar formen av något som utspelar sig bortom vår räckvidd. Samma iakttagelse återkommer hos Karin Pettersson, som i boken ”Förbannelsen” identifierar det som vår tids förbannelse: vi har slutat tro att vi via politiken kan påverka framtiden. Det som tidigare framstod som politiskt påverkbart – ekonomin, arbetsmarknaden, globaliseringen – framstår nu som naturkrafter, något vi måste anpassa oss till snarare än förändra. Skillnaden ligger mindre i problemens allvar än i om de uppfattas som möjliga att påverka. Resultatet blir en märklig förskjutning: politiken reduceras till krishantering, medan utvecklingen uppfattas som något som sker bortom vår kontroll.
Mot denna bakgrund måste hoppet förstås. Filosofen Lars Svendsen framhåller att det goda hoppet inte i första hand är en känsla, utan en uppfattning om handlingsutrymme. Att hoppas är att uppfatta framtiden som öppen – och sig själv som någon som kan ingripa i den. Denna uppfattning blir själva nerven i vårt agerande, skillnaden mellan rörelse och stillastående. Som Svendsen uttrycker saken: ”Hoppet ger oss en riktning, en upplevelse av en viss grad av kontroll, eftersom det ger framtiden en struktur mitt i all osäkerhet.”
Föreställningen om vad som är möjligt sätter gränsen för vad vi gör.
Detta präglar också pessimismens idéhistoria. Från Arthur Schopenhauer till Emil Cioran är världen sällan en plats för tröst i vanlig mening. Eller snarare: en annan sorts tröst – inte i löften om förbättring, utan i befrielsen från dem. Ändå upphör handlingen inte. Se lidandet klart – och ändå handla i dess mitt.
Hos Cioran drivs denna insikt till sin spets – Cioran, som här symboliserar en sorts buljongtärningspessimism; obönhörlig i sin svartsyn, men där klarheten ibland tätnar ju djupare in i mörkret man rör sig. Livet saknar mål, varje projekt tycks dömt att rinna ut i intet. ”Vi har redan förlorat allt genom att födas – lika mycket som vi kommer att förlora genom att dö.” Ändå upphör han inte att formulera sig. Rad efter rad, bok efter bok. Själva artikulationen av meningslösheten blir en manöver som motsäger dess slutsats – ett uttryck för att även den som förnekar mening fortfarande handlar som om något stod på spel. Agentskapet försvinner inte helt; det reduceras, förvrids – men upphävs inte.
Detta pekar mot något mer allmänt som Immanuel Kant fick korn på. Hos honom är frågan ”Vad får jag hoppas?” inte psykologisk, utan praktisk. Den tillhör inte känslolivet, utan handlandets villkor. Hoppet råkar vi inte på; det måste antas för att våra handlingar ska ha mening. Utan det upplöses gränsen mellan att agera och att låta ske. Det moraliska livet mister sin form – inte för att tillvaron blivit mörkare, utan för att den blivit oåtkomlig för våra ingrepp. Att handla innebär därför redan att rymma ett hopp, inte som känsla utan som en tyst övertygelse om att våra handlingar betyder något.
Denna tanke blir konkret i ”Mitt år av vila och avkoppling”, Ottessa Moshfeghs roman. Huvudpersonen försöker dra sig undan helt – en reträtt från livet med något av försakelsens sälta – i tron att tillbakadragandet kan utplåna lidandet. Hennes vän gör det motsatta: utsätter sig, lever, rör sig i världen. Romanen kulminerar i attackerna den 11 september. En av dem som faller från tornen är vännen. ”Där är hon, denna människa, hon dyker rakt ner i det okända och hon är klarvaken.” Bilden är outhärdlig – men också klargörande. Att handla är att utsätta sig. Att leva är att falla. I fallet finns inget löfte – bara rörelsen. Att handla som trots – att handla trots allt. Ett hopp.
Skillnaden ligger inte i om vi faller, utan i hur vi faller: blint, eller med öppna ögon. Vännen faller, men inte som ett föremål; hon faller som en människa – vaken.
Det ena söker skydd i tillbakadragandet. Det andra accepterar utsattheten och handlar ändå. Inte för att framtiden garanterar något, utan för att frånvaron av handling innebär en större förlust. Agentskap är inte makt över världen. Det är vägran att abdikera från den.
Det är här en avgörande begreppsförskjutning har ägt rum. Det som i dag kallas pessimism är ofta något annat än det som tidigare avsågs. Pessimism i dess idéhistoriska mening är inte övertygelsen att inget kan förändras. Den är insikten att världen inte är ordnad för oss, att lidandet är en ofrånkomlig del av tillvaron, att historien inte garanterar någon försoning. Pessimismen är oförsonlig i sitt omdöme, men inte nödvändigtvis passiv i sitt anslag.
I vår tid ter sig tillvaron inte bara som hård eller oförsonlig, utan som stängd för påverkan – hopplös – som om sambandet mellan handling och verkan brutits. Det är inte eländet i sig som förlamar, utan föreställningen om att våra handlingar inte längre förmår rubba det som sker.
Frågan är inte om framtiden kommer att bli bättre, utan om vi fortfarande handlar som om den kan påverkas. I samma ögonblick som svaret blir nej har vi redan gett upp mer än något nederlag någonsin kan ta ifrån oss. Det är inte mer optimism som behövs, utan viljan att handla som om hoppet vore berättigat. Att handla är inte att garantera ett utfall. Det är att vägra låta världen sluta angå oss. Kanske är hoppet inte mer än detta: att fortsätta falla – men inte som ett föremål.