Min favoritbok om autism är Clara Törnvalls “Vanliga människor – autistens guide till galaxen” (2023). En bok som tvingar oss som inte har diagnosen att se vår egen konstighet, och hur vår brist på autism hindrar oss i vardagen.
Både jag och autister i min närhet har haft mycket roligt med denna bok. Och jag rekommenderar den som bredvidläsning för den som finner Jonna Bornemarks “De undanträngda. Del två i serien Vrida världen” svårgenomtränglig och överteoretisk. Jag menar att det är läsaren som behöver anstränga sig mer. Bända upp sina inre ögonlock och verkligen se världen så vriden som den är.
När jag var barn kunde jag börja gråta när jag ville diskutera livet med min far, som var filosof precis som Bornemark. Han var inte autist, utan snarare galen. Men mycket noggrann. Om jag ställde den klassiska frågan om meningen med livet var han tvungen att först bena upp betydelserna av orden “mening” och “livet” – och, ja, även ordet “med”. Och sedan var hans korta visit i min tillvaro slut för den här gången.
Bornemark gör något liknande, men lyckas på ett bättre sätt än min pappa gripa tag i begreppsvärldarna. Hon bänder upp dem och blåser liv i dem som ingen annan svensk författare i de filosofiska sfärerna. I “De undanträngda” går hon i dialog med skrivande människor med autismdiagnos, och resultatet är bitvis ett slags poesi.
Det handlar inte om någon “superkraft” heller. Snarare ett ifrågasättande av jagets gränser
Jag har förstått att en del människor har svårt att ta till sig texten – kanske för att den på sätt och vis ligger närmare poesin än populärvetenskapen. Vi får inga beskäftiga faktarutor om autismens neurologiska beskaffenhet, utan en lucka in till ett sätt att förstå livet, och framför allt den individuella identiteten, som är svår att se som en funktionsnedsättning. Det handlar inte om någon “superkraft” heller. Snarare ett ifrågasättande av jagets gränser.
Jag minns vad en närstående autistisk människa en gång berättade om sin skoltids ensamma raster: “Lärarna trodde att jag hade tråkigt när jag inte lekte med de andra barnen. Men jag hittade stenar och pinnar och utvecklade känslomässiga band till dem. Det var också relationer.”
Oroande eller inte? Hos Bornemark möter jag flera vuxna som lyckas förena de två världarna. De har relationer både till naturen, döda ting och människor. Om man vill patologisera detta måste man vara helt säker på att det vanligaste sättet att leva, i just vår tid och vårt kulturella sammanhang, är det ovedersägligt friskaste. Och varför skulle det egentligen vara så?
Det är här filosofin och neuropsykiatrin ingår en relation som verkligen vrider min värld. Ty både filosofens och autistens tankeverksamhet går i mångt och mycket ut på att stanna vid det förgivettagna och syna det som om det vore ett nytt fenomen. En text med den uppgiften kräver sin läsare; man kan bli gråtfärdig ibland, tänka: “Men för helvete, kan vi inte åtminstone vara överens om att träd är träd och människa människa?”
Går gränsen för jaget vid kroppens och tankarnas konturer, eller blir vi en del av varandra, av sakerna omkring oss, av det vi förnimmer?
Men då börjar jag tänka på de döda. Där har vi en annan skarp gräns i det konventionella tänkandet. De döda är borta, inte sant, och vi som lever är kvar. En absolut sanning. Och en absolut osanning. De döda vi levt med är kvar. Om vi älskar dem präglar de allt vi gör. Vi talar med dem, om dem, umgås i andanom med dem, kanske varje dag. Kan de då fortfarande “inte finnas”?
Något liknande gäller för identiteten. Är vi de vi är för vår omgivning, eller de vi är i vår egen tankevärld? Är vi våra handlingar eller våra intentioner? Den autistiska världen, så som Bornemark beskriver den, tar frågan ett steg längre.
Går gränsen för jaget vid kroppens och tankarnas konturer, eller blir vi en del av varandra, av sakerna omkring oss, av det vi förnimmer? Jag skulle svara ja. Annars skulle vi väl inte känna oss främmande på platser där vi aldrig varit förut. Jag känner igen mig i Bornemarks autistiska vänner/studieobjekt. De blir jag.
“De undanträngda” är i själva verket en lättläst bok. Men vi måste göra som autisten gör varje dag: vrida huvudet en aning, så vi hör språket med rätt öra.