En statlig investeringsbank är en del av den industripolitik som Socialdemokraterna går till val på. Förslaget ska visa att S värnar svensk industri, erkänner behovet av riskkapital och vill säkerställa finansiering till den gröna omställningen. Partiets ekonomisk-politiska seminarium i Almedalen handlade om just industripolitik. En av gästerna var Alfa Lavals vd Tom Erixon gäst. På en fråga sa han direkt ”nej” till en statlig investeringsbank.
Mikael Damberg, som var värd för seminariet, talade om att ”det politiska” är ”en helt avgörande faktor” för att investeringar kommer på plats och om de görs i Sverige eller på annat håll. Och där tycks han syfta på statliga pengar, statligt riskkapital och ägande. Det är en problematisk hållning, åtminstone om man menar annat än stora infrastrukturprojekt där staten är en rimlig aktör.
Till att börja med råder ingen brist på riskvilligt kapital till investeringar som bedöms livskraftiga. Tvärtom har Sverige en av de mest vitala kapitalmarknaderna i Europa. Det handlar både om börsen och onoterat kapital.
Det finns en idé om att en portion statligt kapital i en industriinvestering är en kvalitetsstämpel som triggar även privat kapital. Logiken är att om staten har ett ekonomiskt intresse i ett projekt är det mer troligt att projektet kommer att genomföras smidigt.
Men det finns inget sådant samband. Även statliga företag får problem med exempelvis tillståndsgivningen. För en tid sedan var det nära att statliga Vattenfall och indirekt delstatliga SSAB inte fick bygga en central kraftledning till Oxelösund av tillståndsskäl.
”Staten ska reglera, inte äga.”
Tyvärr är det nog något annat som ligger bakom idéerna om en statlig investeringsbank. Samma drivkraft som finns i kraven om att AP-fonderna ska få i uppdrag att investera i politiskt önskvärda projekt (”låt pensionspengarna jobba” som det brukar heta). Men staten ska reglera, inte äga. Politiker ska stifta lagar, inte välja ut vilka industriprojekt som är stödvärda.
Fram till för 40–50 år sedan ägnade sig regeringen åt industripolitik med statligt ägande som verktyg. Det ledde till fiaskon som ”Stålverk 80” och socialiseringstilltag som löntagarfonderna.
S levde länge på tesen om näringslivets otillräcklighet. Men det synsättet började ändras under Ingvar Carlsson och Göran Persson, som avreglerade flera marknader.
Det är illavarslande att S nu nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då politiker trodde sig veta bättre än marknaden.