Malin Krutmeijer är medarbetare på kulturredaktionen.
Charles Ingalls ser ut som en trendsäker överlevnadsexpert med vårdat skägg, och hans fru Caroline som en fräsch, romantisk dröm med sina röda, rufsiga lockar. Kidsen är väldrillade barnskådisar som det är omöjligt att inte imponeras av.
1870-talets Kansas ter sig oväntat nystruket med tanke på att vi befinner oss vid ”the frontier”, den så kallade civilisationsgränsen mot vildmarken. Den lilla staden Independence liknar polerade turiststäder som Marstrand mer än de ruffiga västern-hålor man sett på film. Mansgänget på saloonen är möjligen vagt oroande, men här är det ingen som halkar i lera och pangar med pickadollen på fyllan.
Men det är väl som det ska vara: ”Lilla huset på prärien” har alltid skildrat nybyggarfamiljen Ingalls värld som snygg och proper. Skulle den stökas till av svett, oväder och annat otyg är den bara en kraftfull arbetsinsats ifrån att vara återställd till ordnat skick.
Laura Ingalls Wilders självbiografiskt baserade barnboksserie har alltså blivit tv-serie igen, fem årtionden efter den första tv-filmatiseringen med en emblematisk Michael Landon som pappa Charles och Melissa Gilbert i huvudrollen som dottern Laura, även kallad Halvstop. På 70- och 80-talet satt vi barn klistrade vid Ingalls-familjens vedermödor, och många läste liksom jag böckerna samtidigt.
Tv-serien var en monumental succé, och det sägs att den fick ett uppsving i USA under covid-pandemin. Eventuellt är det en förklaring till att Netflix beslutade sig för att göra en ny version.
En annan är att USA 250-årsjubilerar som självständig nation i år, och är rätt så upptaget med sin egen historia. Efter årtionden då den vita, nationalistiska historieskrivningen utmanats för att inbegripa helt centrala perspektiv som ursprungsamerikaners och svartas, upplever landet nu en backlash.
Donald Trump har utfärdat en presidentorder som i korthet innebär att sådant som porträtterar den amerikanska historiens problematiska – ja, skamliga och brutala – sidor ska raderas ut. Allt ska signalera stolthet och ära. Det drabbar museiutställningar, monument, minnesmärken med mera.
1800-talets nybyggare är en del av den stor-nationalistiska mytologin, där de framställs som hjältar som under stora umbäranden flyttade fram civilisationsgränsen. I själva verket frodades en våldsam rasism mot ursprungsamerikaner, som ledde till rena massakrer med utrotning som mål.
Nya ”Lilla huset på prärien” dimper alltså ner i en strid om historien. Laura Ingalls Wilders böcker gavs ut 1932-42 och cirklar mest kring familjens vardagsliv – som är nog så dramatiskt – men har kritiserats för hur osage-folket i Kansas och fördrivningen av dem porträtteras. Så hur hanterar tv-serien å ena sidan detta, å andra sidan den högerradikala storm som Trump skickat över USA:s kulturliv och historieskrivning?
Man kan säga att filmskaparna mer eller mindre har ignorerat det sistnämnda. De skriver in en osage-familj i berättelsen, låter dottern Good Eagle bli bästis med Laura och har dessutom samarbetat med experter från osage-nationen för att få rätt på kostymer, musik och politiska strategier. Syftet är förstås att lägga ursprungsbefolkningens perspektiv jämte nybyggarnas. Föga förvånande representerar familjen Ingalls och osage-familjen Mitchell vänskap och anpassning, som om det vore en enkel sak medan ursprungsbefolkningen massakrerades runtom i landet.
Där fanns kidnappning och våldtäkt, morfinberoende och scener där sår karvas ut med kniv.
I övrigt följer den nya serien böckerna ganska nära. En vän berättar att det hon framför allt minns av böckerna är skildringen av tyger: hur de mättes upp för att sedan skäras till och sys till klänningar. Den sinnliga, taktila känslan är stark i den nya serien och det är nog det finaste med den. Att vi får se händernas arbete: hur hus byggs, brunnar grävs, kläder sys, möbler snickras, och hur stort värdet av detta är. Det faller ju också rakt in i dagens hantverkstrend.
Serien är väldigt snäll, och så mindes jag 1970-talsserien också tills jag läste en intressant text hos BBC. Skribenten Laura Martin hävdar att originalserien faktiskt var ”en amerikansk skräckhistoria”, full av ohyggliga sekvenser som ibland gränsar till genren body horror.
Där fanns kidnappning och våldtäkt, morfinberoende och scener där sår karvas ut med kniv. Storasyster Mary Ingalls blev inte bara blind – i en fruktansvärd scen där hon förtvivlat skrek ”det är så mörkt!” – utan gick dessutom in i en psykos efter att ha förlorat sitt barn i en brand.
När jag letar upp några avsnitt och klipp ser jag den uppskruvade dramatiken. Familjen Ingalls lever ett farligt liv. Hela tiden är de under hot. Serieskaparna låter dessa präktiga människor få på moppen av själva livet så det sjunger om det, och på något sätt skjuter det oavsiktligt seriens konservativa familjeideal lite grand i sank.
En sådan inre konflikt saknas helt i första säsongen av 2026 års version. Den är trygg och välgjord och rätt så menlös. Hur man ska förstå den här skillnaden mellan 1970-talets och 2020-talets ”Lilla huset på prärien” kräver en djupare analys än det finns utrymme för här.
Jag nöjer mig med att konstatera att även om det inte var bättre förr därute på prärien så var det vildare. Inte konstigt att vi satt klistrade framför tv:n.
”Lilla huset på prärien” visas på Netflix.
Inbäddat innehåll