Eva Ström och Karin Ström
Resa med Borges. Kaunitz-Olsson förlag. 207 sidor.
Linus de Faire är författare.
I ”Resa med Borges”, av mor-dotter-kombon Eva & Karin Ström (båda läkare och författare, den förra mycket prisad), presenteras vi för fem vilsna svennar kring de trettio som möts på en spanskakurs i Stockholm, där de snart erbjuds resa till lärarens land. Men vänta nu: en kurs i ett latinskt språk, följt av en resa till dit det talas – med tillhörande självförverkligande? Verkar det bekant? Dogma-filmen ”Italienska för nybörjare”, fast i romanform! Visst låter det mysigt och inspirerande?
Stör du dig förresten på frågorna ovan? Sådana är boken pepprad med. Om kursdeltagaren Lovisa, den ytliga blondinen/reklamaren i Vasastan: ”Men hur skulle hon veta vad som är bra nog? Skulle man inte bara vara glad om man hittat någon man stod ut med? Var inte det ganska stort?”
Jag tappar räkningen på hur många gånger en persons hjärta bultar, stramar eller hamnar i halsgropen. Figurerna förblir romanen igenom grovt tillyxade stereotyper: nämnda blondin; den snajdige mäklaren på Östermalm; den ätstörda, feministiska skribenten på Södermalm; den jordade (pun intended) elektrikern från Skarpnäck, och den hypermedvetne sociala medier-forskaren. För att inte tala om den smått tragiske läraren Ramón, förvisso den enda som genomgår någon form av katharsis.
Kapitlen växlar initialt mellan ett glättigt Stockholm och ett dåtida Buenos Aires, mellan spanskakursens sterila lysrör och läraren Ramón Ortegas trassliga livshistoria som lett honom till Sverige, allt utifrån ett närliggande tredje-personsperspektiv, som genomgående utgår från samma fördomar, vilket gör att rösterna inte blir unika för varje individ. Exempelvis frågar sig sociala medier-forskaren Markus om han inte borde bli servitör istället för att harva med snustorra kanslichefer på Frescati, och elektrikern Petter undrar inför sig själv hur de andra på kursen kan vara så ytliga – trots att han själv uppvisar samma tendens.
Men något händer även med prosan när sällskapet landar på andra sidan Atlanten. Språket blir styvare och mindre yvigt, och personernas, framförallt spanskläraren Ramóns, inre fördjupas och kompliceras. Inte minst som en konsekvens av att den argentinske giganten Jorge Luis Borges tankar och poetik förs in i såväl text som handling. Ibland är det riktigt trivsamt. Dock glappar gestaltningen även i dessa partier – stundtals känns scenerna urklippta ur en ”The rough guide to Buenos Aires”-guidebok – och ivern att undervisa lyser igenom.
Jag tvivlar inte på att åtminstone en av författarna varit där. Men allt klichémässigt behöver inte vara med, alla gator behöver inte benämnas och alla maträtter inte skrivas ut.
Tillbaka i Sverige meddelar Ramón att de nästa termin ska lära sig böja verben temporalt. Äntligen, känner jag, en kongenial gestaltning! Detta eftersom gruppen i Buenos Aires bevistat ett seminarium om Borges tidsbegrepp på universitetet.
Annars undrar jag mest om det egentligen är en roman jag läser och inte mest – som titeln antyder – en maskerad och lätt fiktionaliserad resebeskrivning. Beskedet kanske kan anas mot slutet när Hanna, den södermalmshippa skribenten, efter resan frågas ut av sin gamle författare till far hur det går med skrivandet, och svarar att hon blivit mäkta inspirerad. Att hon plötsligt tror sig kunna skriva något annat än beska tidningskrönikor.
Och här, misstänker jag, har vi resultatet.