När gigantiska videoskärmar monteras vid perrongerna är det ett miljardprojekt för reklamföretaget JC Decaux. Men till vilket pris för alla andra? Nu hänger konsten i tunnelbanan löst, skriver Annika Öhrner, professor i konstvetenskap.
På en gigantisk videodisplay monterad rätt över arkitekt Gunnar Lennés legendariska ljusblåa kakelvägg i Hötorgets tunnelbanestation rullade kulturellt content från Kulturhuset Stadsteatern. Direktörerna från JC Decaux Sverige och Kulturhuset Stadsteatern, liksom Trafikförvaltningens kommunikationschef, flankerade panoramaskärmen med tal om ”gammalt möter nytt” och ”färre annonstavlor”.
Under en pressvisning på perrongen strax efter midsommar presenterades de första frukterna av det uppdragsavtal avseende reklamytorna i Stockholms tunnelbana som parterna tecknade i juli 2025. Politiken lyste med sin frånvaro.
Vid etableringen av tunnelbanan under Stockholm under 1950-talet rådde politisk enighet om att konst skulle vara en vital del av resenärens miljö. Konsten delade även från början utrymmet med reklam. Få resenärer ifrågasätter heller i dag SL:s behov av intäkter, givet de brister som trafiken dagligen uppvisar.
Men placeringen av skärmen vid Hötorgets tunnelbanestation, nyligen skickligt renoverad av SL för runt 15 miljoner kronor, kännetecknas av brist på rumslig skala, hänsyn till ljusspridningen eller det rörliga bildflödets effekt på resenärerna. Gestaltningen av tekniska detaljer är undermålig. När hela projektet är genomfört, och ett större antal sådana skärmar, enligt vissa uppgifter 70 stycken, har placerats i kollektivtrafiken till mitten av augusti, lär reseupplevelsen få en dystopisk dimension.
De 19 kvadratmeter stora och 700 kg tunga LED-monumenten tillverkas i Kina och fraktas till Sverige. Frågan är – till vilket pris?
Eftersom JC Decaux är en multinationell jätte inom utomhusreklam finns det en inneboende logik i företagets avsikter (läs till exempel ”Miljardkontraktet med SL: Här är JC Decauxs plan framåt” i Dagens Media, 25/9 2025). Med vilka visioner SL och Trafiknämndens har gått in i projektet är däremot höljt i dunkel. Intäkter behövs, men hur blir hållbarheten över tid hos den ”produkt” som nu säljs ut av SL?
Stockholms stad och besöksnäringen pumpar med ena handen ut information om stadens unika ”konstutställning i tunnelbanan”, särskilt till internationella turister. Med andra handen fattas beslut som innebär åverkan på samma gestaltade miljö.
Vad är tanken, ska jätteskärmarna placeras även över unika gestaltningar av PO Ultvedt, Anders Österlin, Signe Persson-Melin, Vera Nilsson, Siri Derkert och andra konstnärer, i de stationer som ingår i projektet? Vilka konstnärliga gestaltningar i tunnelbanenätet blir utsatta i nästa steg?
Trafikregionsrådet och SL:s styrelseordförande Jakop Dalunde (MP) framhåller att ”Särskild hänsyn och särskilt godkännande krävs för stationer där stationsrummet i sin helhet räknas som en del av konstverket.” (DN 31/3 2026). Det låter inte direkt betryggande. Var, av vem och på vilka grunder de enskilda besluten kring reklamplaceringar i dessa känsliga miljöer tas, behöver offentliggöras.
Stockholms stad, som genom sitt bolag Kulturhuset Stadsteatern medverkade på marknadsföringspuffen av JC Decaux miljardprojekt, får i gengäld rätt till exponering under några få sekunders skärmtid. Begreppet ”kultursponsoring” ges därmed en helt ny innebörd.
Något sker när reklamtavlorna digitaliseras. Det offentliga rummet förvandlas till något flyktigt och splittrat med stark påverkan på hur människor upplever staden. Det menade till exempel ”21 svenska toppkreatörer” i en debattartikel i fjol, som varnade för ”profitkåt digitalisering riskerar att döda utomhusmiljön” (Dagens Media, 28/3 2025).
Stockholmarna går snart till röstbåset och förväntar sig svar på frågan: På vilket sätt ansvaras för de kulturhistoriska och konstnärliga värdena i resenärernas miljö? Hur säkrar SL, regionpolitiken och staden den kvalitativa nivån i tunnelbanans gestaltning?