En "no nonsense man", med krigarens själ och samtidigt ovanligt mjuk. Henry tjänstgjorde många år inom restaurangbranschen i Malmö men även till sjöss.
Hans stora passion i livet var kampsport och redan under tidigt 1970-tal graderades han med svart bälte i karate i Storbritannien. Han genomförde även en resa till Japan med anledning av detta intresse. Under många år kom han att bli Malmö Enighet sportcenter trogen, där han verkade som sensei (tränare och instruktör) i Shotokan Karate. Han lockade även undertecknad att träna en termin och ta rött bälte, första graden. Carl Henry Larsson kom med åren att uppnå nivån 4:e Dan utöver sitt svarta bälte.
Jag lärde känna Henry i slutet av 1990-talet. Han var mycket uttrycksfull på svenska språket och visade samtidigt en sällsynt stor integritet. Henry var öppen med att han tidigare lidit av alkoholproblem och att han lyckats lägga av helt med spriten redan på 1980-talet.
Hans nyktra uppenbarelse, samtidigt som han fortfarande gärna gick på krogen, gjorde starkt intryck på mig. Djupt påverkad blev jag också över han direkthet, oförblommerade berättelser om sitt eget liv och hans ofiltrerade samhällskritik. Inte minst var han synnerligen skeptisk mot den kommersiella behandlingsbranschen och dogmatiska så kallade alkohol- och drogterapeuter. Henry talade om att man måste ta sig själv på största allvar och bejaka sökandet för att förändra.
Vi hade under åren många djupa samtal som berörde psykologi, filosofi, andlighet och religiositet. Vi firade flera storhelger, till exempel midsommar- och julaftnar, tillsammans på någon av de fåtal krogar som höll öppet. Ibland var vi då de enda gästerna på hela restaurangen.
Något av de första åren på vår vänskap anlände jag i taxi för att äta och dricka på Kockska krogen där Henry var en ofta sedd gäst. Vid sitt stambord en bit in i restaurangen satt han. På bordet låg en nypressad vit linneduk trots att det var lunchtid och dukningen ofta då något enklare. Jag la även märke till en stor karaff på hans bord som var fylld med vatten, mycket is och många friska citronskivor. Denna åsyn grep mycket starkt tag i mig. Jag blev också imponerad över hela Henrys uppenbarelse vid bordet. Han satt utan sällskap, som en avslappnad budomästare, och verkade ha funnit någon slags ro i själen.
Undertecknad vill tacka Henry för inspiration och vägledning inför egna livsstilsförändringar. Rest in peace!
Jonas Thornell