Egypten har åkt ur VM.
Du kanske hörde när deras mittfältare Zico berättade att Fifa hade riggat turneringen till förmån för Argentina, vilket, om jag förstått saken rätt, gjorde att deras motståndare kollapsade och släppte in tre mål med en kvart kvar.
Även USA är ute, trots att de var nära att kalla in flygvapnet.
Kvar är Argentina, sex europeiska landslag och Marocko, där mer eller mindre hela truppen har vuxit upp i Europa.
Det var ju inte planen.
Längtar efter Europas kollaps
Under sommarens mästerskap har det varit enkelt att lägga märke till en längtan efter en berättelse som ofta dyker upp i samband med VM.
Europa är på väg utför.
Som mest märktes den efter de första sextondelsfinalerna, när Paraguay slog ut Tyskland och Marocko besegrade Nederländerna, men även i veckan, när amerikanska mediepersonligheter och kommentatorer hånade all europeisk upprördhet i samband med Balogun-skandalen.
Även i svenska medier – radio som tv – skildrades mästerskapet på det här sättet inledningsvis. Italien, Tyskland och Nederländerna kunde inte längre leva på gamla meriter.
Det hela ekar bekant från den politiska arenan. Vår kontinent framställs som en mätt, historisk relik, med sina ambitioner kvarglömda i dåtiden, på väg att förvandlas till världens största utomhusmuseum. Och nu faller allt samman, även på fotbollsplanen.
Även Fifa ansluter sig till den här åsiktshörnan. Europa står inte högt i kurs.
Uefa är en nagel i ögat, med ett evigt tjat om värderingar och krav på transparens. Deras medlemsförbund klagar på Infantino mer än alla andra, vilket märktes när han sågade européer under sitt ökända brandtal i Doha. Det bästa vore om världens bästa landslag kom från andra platser.
Redan innan VM tyckte de sig se bevis. Precis som under VM 2022, i samband med klubblags-VM förra sommaren och efter U17-VM i Qatar meddelade röster i Fifa:s officiella analysgrupp, Technical Study Group, att avståndet krympt till rekordsmå nivåer. Olika representanter lovade att det skulle se annorlunda ut nu, och efter gruppspelet jublade samma personer över hur det hela artade sig.
En hel del kritik mot Europa är förstås rimlig.
Men med åtta lag kvar i VM återstår bara en helt annan berättelse om fotbollen.
Spelarna och förbundskaptenen från Europa
Facit: 13 av 16 Uefa-lag gick vidare till sextondelsfinal, och sex av åtta kvartsfinallag kommer härifrån.
Från Asien gick bara ett av nio lag vidare, nu är även Japan ute.
Noll lag är kvar från Concacaf. Bara ett återstår från Conmebol (Argentina), medan Brasilien, 213 miljoner invånare, föll mot Norge, som inte spelat VM på 28 år och vars fem miljoner invånare mest åker skidor.
Ett av av tio landslag återstår från den afrikanska konfederationen. Men om man vill ha en sanningsenlig ögonblicksbild är inte heller det hela sanningen.
Marocko gick till semifinal 2022, men är inget tecken på en ny maktordning. Av 26 spelare i truppen har 19 fått sin utbildning i europeiska länder, lika många är födda i Europa. I startelvan som besegrade Kanada i åttondelsfinalen var bara två utbildade i sitt hemland.
Även förbundskaptenen, Mohamed Ouahbi, är från Belgien och har format hela sin karriär där.
Enkelt och billigt att spela fotboll i Europa
20 spelare i Kongo-Kinshas trupp är från Europa, 16 i Algeriets, 14 i Kap Verdes och 13 i Tunisiens. 25 av 26 spelare i Curacaos lag är från Nederländerna.
Hela 99 spelare i VM är uppvuxna i Frankrike, varav 12 spelade för Haiti. 56 kommer från Paris-området.
Varför? Borde resten av världen fråga sig.
Självklart är ett skäl att den europeiska klubblagsfotbollen är ekonomiskt överlägsen all annan. Dessutom gör tätheten mellan klubbarna att unga spelare får spela utvecklande matcher.
Men framför allt är den subventionerade, utvecklade infrastrukturen utslagsgivande. En tioåring i Europa kan cykla eller ta bussen till träningen på en kommunal konstgräsplan som nästan inte kostar föreningen någonting.
Det är helt enkelt billigt och lätt att både börja och fortsätta spela fotboll.
Pengar är inte problemet i till exempel USA. Efter lagets genanta exit har den stora debatten handlat om utbildningssystemet. Trots stora resurser har deras pay-and-play-system skapat fler ruinerade föräldrar än spelare i världsklass, och herrlandslaget har bara vunnit två slutspelsmatcher i VM-historien.
Argumenten för systemet uttrycks som tydligast av Alexi Lalas, kollega med Zlatan Ibrahimovic i Fox-studion, som i dagarna rigoröst försvarat möjligheten för privata företag att tjäna pengar på fotbollsutbildning. Kanske borde det tolkas som en signal.
XX
Tesen om en europeisk landslagskollaps har levt länge.
Redan i sin best-seller ”Soccernomics”, från 2009, spådde Stefan Szymanski och Simon Kuper en ny karta, bland annat med kapitel som ”Why the U.S., Japan, Australia, Turkey — and Even Iraq — Are Destined to Become the Kings of the World's Most Popular Sport”.
I en nyutgåva som kom nu, 17 år senare, heter det: ”Why European Men and American Women Usually Win — and American Men Don't (Yet)”
Vill man se en jämnare fotbollsvärld, vilket finns goda skäl att vilja, syns inga tecken i sommar.
Resten av världen borde därför ta lärdom av Europa.
Fifa och deras tekniska råd skulle behöva tala klarspråk om vad som bygger fotboll i världsklass, och var den byggs, även om det inte passar berättelsen.
Jag vet förstås inte, men skulle det snabba på utjämningsprocessen mer än att skönmåla historien om Marocko, eller att egyptiska spelare vrålar konspirationsteorier i tv när de förlorar, eller vara mer effektivt än att låta politiska ledare ingripa i desperation.