Arvid Jurjaks är medarbetare på kulturredaktionen.
När Carl-Oskar Bohlin höll tal under Flygvapnets 100-årsfirande i Stockholm förra veckan var det en del som reagerade på inramningen. Inte undra på.
Bakom civilförsvarsministern, som flankerades av uniformerad militär, tronade nämligen Carl Milles flygarmonument – en örn i brons med hotfullt utspärrade vingar.
Det såg ut som ett högerextremt torgmöte. Olyckligt nog.
Ingen tysk politiker hade hållit tal framför en sådan örn, påpekade Anders Q Björkman i Svenska Dagbladet.
Det har han helt rätt i. Men i den upprörda debatten som följde har det framstått som om tyskarna har ett helt oproblematiskt förhållande till sitt riksvapen. Örnen har ju en given plats i det officiella Tyskland, från det tyskromerska riket till Angela Merkels dagar, får tittarna veta i ett klipp med Carl-Oskar Bohlin som självutnämnd heraldikexpert.
Själv har jag de senaste dagarna roat mig med att skicka runt bilden av Bohlin framför Carl Milles monument bland mina vänner i Tyskland.
Och om vi säger så här: Ingen svarade ”kolla vilken gullig fågel”.
Det spelar ingen roll att skulpturen invigdes 1931, innan nazisterna gjorde örnen till sin genom att hänga ett hakkors i dess klor. Flygarmonumentet blev ändå en samlingsplats för ungnazister i Stockholm på 1930-talet. Att Milles själv beundrade både Hitler och Mussolini har så klart bidragit till att stärka associationerna. Efter andra världskriget har kraven på att riva skulpturen lyfts med jämna mellanrum. Det är inget konstigt. Konstverk och symboler omvärderas hela tiden.
För bara fyra år sedan täcktes ett centralt konstverk över på den tyska utställningen Documenta sedan antisemitiska motiv upptäckts i verket.
2019 plockade Angela Merkel bort två målningar från sitt kontor av den tyske expressionisten Emil Nolde. Detta efter att forskningen kommit fram till att konstnärens engagemang för nazismen varit starkare än tidigare känt.
Eller ett mer närliggande exempel:
Förra året försvann en bekant symbol från det finska flygvapnets fanor, nämligen hakkorset. Precis som örnen i Stockholm introducerades svastikan i Finland innan den blev en global symbol för nazismens ondska. Men efter inträdet i Nato blev det allt svårare i internationella sammanhang att förklara emblemets plats på flygvapnets flagga.
Som enskild händelse är diskussionen om Bohlins framträdande framför Carl Milles örn trivial. Och Anders Q Björkmans text som inledde debatten hade sina brister. I ett sådant fall har även en minister rätt att gå i svaromål. Han kan gärna tycka det är dumt och andefattigt.
Nu är det inte första gången moderatpolitikern på det här viset framställer sig som offer för en maktfullkomlig offentlighet. Bakom dessa återkommande interventioner skymtar något annat än viljan till personlig upprättelse, nämligen en önskan om en förskjutning av maktförhållandena mellan statsmakten och medierna.
”Carl-Oskar Bohlin representerar ett nytt medielandskap”, skriver högerportalen 100 % i en uppskattande – och till stora delar korrekt – analys av utvecklingen. Och i en infekterad debatt med Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson i Almedalen nyligen talade Bohlin om nya möjligheter för staten att ”sända direkt ut till allas mobiltelefoner”.
I det specifika fallet handlade det om beredskapssituationer. Men i det som 100 % kallar ”ett tektoniskt skifte” ingår möjligheterna att helt kringgå den granskande funktionen hos de etablerade medierna.
Eller ”den kläggiga ankdammen”, som Carl-Oskar Bohlin själv kallar det i sitt inlägg om debatten om Milles monument.
Räkna med fler ofiltrerade rapporter från ministern framöver.