Ger du blod? Det är en viktig insats som kan rädda liv, och utföras av de flesta som är mellan 18 och 65 år gamla. Enligt en undersökning från Socialstyrelsen kan 6 av 10 vuxna tänka sig att ge blod – men ändå minskar antalet blodgivare, eftersom alldeles för få går från tanke till handling.
Det skapar problem för vården, som är beroende av blod från frivilliga för att kunna rädda livet på människor som förlorat mycket blod i samband med sådant som olyckor, operationer eller förlossningar. Det finns inget syntetiskt blod att tillgå som alternativ, utan allt måste komma ur ådrorna på givare.
Hur stor andel av befolkningen som ger blod varierar mellan olika regioner, men ligger nationellt på låga 2,7 procent av befolkningen i åldrarna 18-64, att jämföra med de drygt dubbla 5 procent som skulle behövas för att säkra beredskapen. Särskilt illa är det i storstadsregionerna – i Stockholm ger bara 2,2 procent blod – och i Skåne där bara 2,3 procent är givare. Problemet blir dessutom större på sommaren, och i flera regioner larmas det därför nu om akut brist (SR 7/7).
Dagens ungdom är tyvärr en del av problemet, eftersom de äldre blodgivarna är fler än de yngre, och ungdomarna behöver byta av de äldre när de faller för åldersstrecket och inte längre får ge blod. Att få fler unga att bli givare är därför avgörande för att säkra framtidens försörjning. Här har vidaretraderingen från generation till generation fått ett olyckligt hack, som behöver åtgärdas. Via hemsidan geblod.nu är det lätt att anmäla sig, för den ungdom som ännu inte är givare men känner sig manad. Den som är för gammal för att själv bidra med blod, eller den som oavsett ålder nekas av hälsoskäl, kan göra sitt genom att sprida ordet.
Särskilt unga män är underrepresenterade bland blodgivare, trots att de tenderar att ha större blodvolym och högre blodvärden och därför lämpa sig extra väl som donatorer. Ändå är de ofta omotiverade att göra det, upplever att deras insats inte behövs, eller avstår på grund av att de känner ett obehag inför nålar. Det tycks onödigt, när deras blod verkligen behövs.
För att nå specifikt unga män inledde Socialstyrelsen i vintras ett samarbete med SHL, den högsta hockeyligan i Sverige, för att nå de många unga män som är hockeysupporters (SVT 8/3) – mer av den typen av kreativitet och samarbeten lär behövas framöver, för att säkra tillgången till blod för vården är liksom hockey ett lagspel där varje insats räknas.
Att antalet blodgivare fortsätter att minska framstår som extra synd när nya regler håller på att stegvis införas som gör att fler får ge blod. Karenstider kortas, för sådant som nyagjorda tatueringar och piercings eller nya sexuella partners, så att man får vänta fyra istället för sex månader innan man får ge blod. Detta tack vare bättre tester som upptäcker virus med större precision, och gör att säkerheten för mottagaren ändå kan garanteras. Det gör också att reglerna äntligen ska gälla lika för homo- som för heterosexuella.
Det är viktiga steg för att försöka få fler att ge, men i slutändan är det upp till den enskilda att faktiskt fatta beslutet eftersom all blodgivning bygger på frivillighet. Men om man räknar kallt med att det ska finnas blod om man själv skulle behöva det, behöver man vara beredd att omvänt ge lite av sin tid och sitt blod för att hjälpa andra. Det vi förväntar oss att andra ska göra för oss, behöver vi nämligen också vara beredda att göra för andra.
Semestertider gör att blodlagren i vården är nere på kritiska nivåer, och särskilt ungdomen behöver strömma till för att säkra beredskapen året om.