Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
”En bra dag för Sverige”. Så föll orden när statsministern kommenterade Natos beslut att köpa in Saab:s spaningsplan, Global Eye. Ulf Kristersson kunde ha tillagt att det var en bra dag för Europa. Saab har konkurrerat inte bara med amerikansk flygindustri utan med amerikansk spetsteknologi inom ett område där USA är världsledande.
Prestationen är resultatet av ett mycket långt teknologiskt utvecklingsarbete inom svensk försvarsindustri som trots politiskt betingat motstånd har blivit en bransch i världsklass. Dess produkter levererar sedan 2022 år med högsta kvalitet i det moderna kriget som det utkämpas i Ukraina. Det är en närmast osannolik utveckling inom en hel rad vapensystem som vi har bevittnat.
Sverige har bevisat att Europa kan om Europa vill.
Ur ett europeiskt perspektiv har Sverige bevisat att Europa kan om Europa vill. Om USA:s europeiska engagemang i Europa trappas ner är det framförallt ett teknologiskt gap som måste slutas. Det gäller inte minst spaning och underrättelser i ett krig där förmågan att slå ut rysk logistik bakom fronten blir alltmer betydelsefullt.
Europas upprustning är en jätteaffär. Sverige, som möter en egen utmaning när det gäller att öka sin operativa förmåga, finns nu i första ledet när det gäller den gemensamma europeiska uppgiften att kraftigt öka försvarsindustrins kapacitet. Vårt bidrag till Nato är således inte bara att täcka en geografisk yta kring Östersjön utan att också erbjuda ett substantiellt försvarsteknologiskt tillskott.
Sveriges och Finlands anslutning till Nato har visat betydelsen av Nordens komplementära bidrag till försvarsalliansen. Sverige är den tredje största bidragsgivaren till Ukrainas försvar mot den ryska invasionen. Vi har bidragit till att befästa de baltiska republikerna och levererar ubåtar till Polen som är utvecklade för att verka i Östersjöns speciella förhållanden.
Sverige gör skillnad för Europas säkerhet på ett sätt som nog ingen hade kunnat föreställa sig när regeringen Kristersson tillträdde för snart fyra år sedan.
Natomötet som avslutades på onsdagen kom delvis att överskuggas av de uppblossade stridigheterna i Mellanöstern. Men bilden är ändå att Nato i dag står starkare relativt det ryska hotet än för ett år sedan. President Trumps missnöje oaktat. Sedan Europa tog över det mesta av ansvaret för att stödja Ukraina har landet fått såväl större resurser som ökad handlingsfrihet att slå på djupet mot den ryska krigsekonomin.
Biden-administrationens stöd var villkorat med att Ukraina stred med bakbundna händer. Trumps indragna stöd till Ukraina och tydliga diplomatiska favorisering av Putin gav denne möjligheter att förlänga kriget oberoende av förlusterna av människor och materiel på Ukrainas territorium.
Putin är förvisso inte utslagen, men han är groggy och hänger på repen.
Nu är krigets dynamik helt annorlunda. Ukrainas systematiska attacker mot Rysslands infrastruktur och olje- och gasanläggningar slår mot hjärtat i den ryska krigsekonomin. Putin är förvisso inte utslagen, men han är groggy och hänger på repen. Samtidigt levererar Nato i Europa den nödvändiga upprustningen på hemmaplan. Inte minst viktigt är också att man har hållit sig till alliansens kärnuppgifter. Trumps val att strunta i sina europeiska allierade när han drog igång kriget mot Iran gav Europa utrymme att fokusera på försvaret av den europeiska freds- och säkerhetsordningen.
Trumps inställning till Europas säkerhet är inte oproblematisk – men hanterbar. Det kräver dock fasthet, tydliga gränser och ett betydande mått av diplomatisk hantverksskicklighet. Inte minst för att bibehålla förtroendefulla relationer med det USA som fortfarande fungerar rationellt.