Medan de mexikanska supportrarna rör sig besviket ut i natten står vi journalister i en klunga framför ett podium i Aztecas katakomber.
Det går att gissa sig till vem en av de tre spelarna som England (motvilligt) måste skicka fram kan tänkas vara. Samma kille som redan stått vid mikrofonen en handfull gånger de senaste veckorna – nytt personligt rekord i landslagssammanhang.
Jude Bellingham verkar till sist ha hittat sin plats.
För drygt två år sedan befann vi oss allesammans (det är i stort sett samma grupp som bevakar England även det här mästerskapet) i en presskonferenssal i Gelsenkirchen. Att då se Bellingham sätta sig till rätta på podiet, efter att ha nickat in ett räddande mål mot Slovakien, var ungefär lika ovanligt som att höra Lionel Messi prata.
Ont om detaljer
Den 21-årige talangen hade aktivt undvikit intervjuer, något som exempelvis Wayne Rooney ställde sig frågande till: ”Varför går Jude inte i bräschen?”
Men det gick ändå att lista ut att Bellingham hade en primär roll i EM-truppen 2024.
I början av mästerskapet frågade jag Gareth Southgate hur mycket han lyssnade på spelarnas tankar och idéer. Förbundskaptenen avslöjade att det fanns ett spelarråd och att Bellingham nyligen blivit invald trots sin unga ålder.
Den nyheten prydde i stort sett varenda tabloid dagen därpå, eftersom det var en sällsynt detalj som gav någon form av insikt i Jude Bellinghams vardag med England.
Andra rapporter gjorde gällande att vissa lagkamrater irriterade sig på Bellinghams egocentriska sida. Den som gärna kupar handen över örat när han gör mål eller frontar reklamkampanjer som ger sken av att han är lagets enda stjärna.
Nu trygg i sitt eget skinn
Det går att konstatera att mycket kan hända på två år, särskilt för en kille i de tidiga 20-årsåldern.
Under EM 2024 såg Jude Bellingham fiender runt varje hörn, något som blev tydligt när han gjorde sina få mediala framträdanden. Det handlade mycket om att ”tysta kritikerna” och ”visa alla”. I en text en bit in på mästerskapet skrev jag:
”Ingen tvivlar på att Jude Bellingham har styrkan att resa sig när (det känns som att) hela världen är emot honom. Men att ständigt jaga spöken kan också vara dränerande, särskilt om de är inbillade. Minst 56 miljoner människor befinner sig i Bellinghams ringhörna – han måste bara inse det själv.”
Mannen som nu står rak i ryggen och pratar med journalisterna gör det med en ny sorts ödmjukhet. Han har inga problem med att växla mellan engelska och spanska (även om han efter tre raka frågor från mexikansk media vänligt ber om ”ingles ahora, por favor...”)
Ett avslappnat leende leker ofta på läpparna, vilket visserligen är väntat efter en bragdartad insats.
Jude Bellingham är så uppenbart trygg i sitt eget skinn, fullt medveten om att han förmodligen har varit Englands bästa spelare så här långt. Den enda som kommer i närheten av hans individuella prestationer är förstås Harry Kane.
”LÄMNA JUDE HEMMA”
I skuggorna bakom oss på främsta raden står en reporter från Daily Mail som har det riktigt svettigt just nu.
Först och främst ska det sägas att det här jobbet går ut på att ha åsikter. Och i längden på att ibland ha riktigt fel. Jag hävdade exempelvis bestämt att det var svårt att se England vinna VM-guld efter sextondelsfinalen mot Kongo-Kinshasa på grund av strukturella defensiva bekymmer (ett påstående jag mer än gärna äter upp, dock).
Men för runt sju månader sedan publicerades en krönika i Daily Mail med en rubrik som, med facit i hand, är extra jobbig att ha sitt namn under:
LÄMNA JUDE HEMMA.
Ända sedan Thomas Tuchel blev förbundskapten har alla kunnat se att han tänkte gå en annan väg än Southgate. Nu skulle det minsann handla mindre om de stora namnen – mindre om Bellingham, Palmer och Foden – och desto mer om England som kollektiv.
Bra att Tuchel inte lyssnade
Tuchel har inte hymlat med vad han har tyckt om Bellinghams attityd på planen. Fram till för ett par månader sedan trodde många att tysken skulle låta Morgan Rogers, märkligt nog barndomskompis med Bellingham, ta plats i startelvan.
Här ska förbundskaptenen ha kredit för två saker. Dels för att han är en man som är öppen för att ändra spår. Men också för att han har lyckats göra något som Southgate misslyckades med: att locka fram Jude Bellinghams kvaliteter.
Bellingham är ingen tia, inte riktigt en åtta, utan något däremellan. När han anslöt till försäsongslägret i Miami var han så hungrig på träningarna, så målmedveten i allt han gjorde, att Tuchel insåg vilken oerhörd möjlighet detta var för England.
Vad som hade hänt om Tuchel hade lyssnat på reportern som inte ville se Jude Bellingham i VM? Om han hade fått för sig att Bellingham är dålig för lagandan?
Det finns anledning att tro att landslaget då inte hade varit kvar på amerikansk mark – att chansen på en oförglömlig sommar redan var borta.