Inför valet i höst har GP:s reportrar intervjuat samtliga lokala ledare för partierna i Göteborgs kommunfullmäktige. För den som följt Göteborgs lokalpolitik är ämnena bekanta: misslyckade cykelvägar, dåliga skolresultat och dyra arenabyggen.
Man kan inte påstå att lokalpolitik som sådan väcker allt för starka känslor. Mest engagemang väcker nog trafikfrågorna eftersom den ofta griper in direkt och konkret i människors vardag. Staden har varit uppgrävd i snart ett årtionde. Styrets förkärlek för att begränsa biltrafiken har lett till en del osmidiga ingrepp som väckt protester. Men striden om västlänken är avgjord och cykelbanornas dragning är trots allt inte vara den tyngsta politiska frågan.
Mångmiljardsatsningen på nya arenor som ska ersätta Scandinavium och Valhallabadet är å andra sidan de stora partierna överens om. Frågan är möjligen lite för abstrakt för att riktigt väcka känslor trots att den kan få stor betydelse för stadens framtida ekonomi.
Välfärden är förstås central. Men behoven ofta enklare att identifiera än lösningarna. Göteborg har egentligen inte så mycket att skryta med på det här området. I det nationella hemtjänstindexet ligger Göteborg sämre till än både Stockholm och Malmö. Nöjdheten bland brukarna är dessutom under genomsnittet.
På skolans område ser det inte mycket bättre ut. Andelen behöriga elever till gymnasiet minskar och elevernas genomsnittliga betyg är lägre än i de flesta andra kommuner.
Socialdemokraterna som styr staden lovar bättring. Men som GP:s politikreporter Arne Larsson konstaterade i en kommentar har S styrt Göteborg 11 av 13 mandatperioder sedan 1982. Om något politiskt parti bör ta ansvar för att det ser ut som det gör är det just Socialdemokraterna. Man tar dessutom ut en högre kommunalskatt än andra kommuner utan att leverera bättre resultat.
Mot den här bakgrunden borde inte den borgerliga oppositionens opinionssiffror se så dåliga ut som de gör. Men oppositionspartierna saknar uppenbarligen trovärdighet att kunna göra ett bättre jobb i många göteborgares ögon.
Kanske beror det på att oppositionen inte har tillräckligt starka företrädare. Man bör komma ihåg att rollen som oppositionspolitiker på kommunal nivå ofta är otacksam. Många väljare låter sina preferenser i rikspolitiken bestämma även den kommunala rösten. För att bryta det mönstret krävs det något extra. Dessutom speglar inte alltid väljarsammansättningen i kommuner landets politiska landskap.
Man kan i viss mån jämföra kommunala val i Sverige med delstatsvalen i USA. Vissa delstater röstar alltid åt samma håll, precis som samma block styrt vissa svenska kommuner i decennier. Det gäller inte minst gamla bruksorter där S mer eller mindre prenumererar på makten. Liknande mönster finns i en del blåa förortskommuner och centerfästen på landsbygden. I det sistnämnda fallet har SD:s intåg i politiken dock brutit mönstret.
Göteborg borde vara mer av en ”swing-state” än det är kan man tycka. Det är trots allt Sveriges andra största stad och idag mer av en ingenjörsstad än arbetarstad. Ändå vill det sig inte riktigt för det blå laget. Hade inte Demokraterna äntrat kommunfullmäktige 2018 hade det knappast blivit något blått styre den gången heller.
Oppositionsledaren Axel Josefson (M) vill att Göteborg ska bli mer som Partille. Men Partille har varit under moderat styre i snart 30 år. Det beror inte enbart på skickliga moderatpolitiker i grannkommunen. Partille är en kranskommun till Göteborg som drar till sig en viss typ av invånare. Ska Moderaterna lyckas vinna göteborgarnas hjärtan måste man nog utgå från att Göteborg är en storstad med helt andra förutsättningar och utmaningar.
Det är nödvändigt att tänka utanför den ideologiska boxen. Göteborgarna vill framför allt ha lösningar på de konkreta problem man upplever i sin vardag. Budskapet måste gå att ta på. Men det krävs också lösningar för att locka till sig nya invånare. Vilka urbana kvaliteter kan Göteborg utveckla?
Socialdemokraterna har i dagsläget en kompetent ledning lokalt. Satsningen på att nybyggnation ska ske i klassisk stil är berömvärd och sticker ut. Oviljan att markera mot att Palestinaaktivister ockuperade kommunal mark i ett halvår sticker å andra sidan ut åt negativt.
S är inget enhetligt parti och har att ta hänsyn till intern opposition samt ett starkt vänsterparti och ett miljöparti som ofta sätter idealen före praktiska lösningar. Tack vare att Centerpartiet varit vågmästare har man visserligen inte behövt ge efter för påtryckningar om skattehöjningar. Det det kan bli ändring på det efter höstens val om de rödgröna vinner egen majoritet.
Det borde oroa fler. Socialdemokraternas uttalade ambition att minska på den kommunala byråkratin har det gått så där med, för att uttrycka sig milt. Men den kommunala effektiviteten verkligen skulle kunna bli bättre. S problem är egentligen att de blivit för svaga för att ta den fighten fullt ut. Skulle vänstern stärkas ytterligare efter valet är risken stor att skattehöjningar blir den enkla utvägen. Både V och MP älskar småprojekt, värdegrundsdokument och satsningar som ligger utanför den kommunala kärnverksamheten och skapar jobb åt byråkraterna.
Göteborg riskerar att hamna i en ond spiral där byråkratin sväller, skatten tickar uppåt och välfärden fortsätter underleverera. Följden skulle bli att de mer välbeställda skattebetalarna i ännu högre grad flyttar till Partille, Lerum och Kungsbacka och uppdelningen i en röd stad med blå kranskommuner förstärks.
Det är egentligen dåligt för alla göteborgare – fattig som rik – för staden behöver kunna locka till sig företag, entreprenörer och människor som tjänar pengar om den ska kunna höja välfärdsnivån på riktigt. Bägge blocken behöver fundera på hur Göteborg kan bli en mer attraktiv stad för människor som vill något och som kan bidra.