Tidigt under middagen kom sällskapsspelet fram. Ett sånt där som utformats av terapeuter i syfte att skapa intressanta konversationer och fördjupade samtal. Man drar ett kort och får svara på frågor som ”Vilken erfarenhet önskar du att du varit utan?”. Just den frågan stod på mitt kort och jag svarade ”Mitt år i Belfast”.
Det var precis efter fredsavtalet som jag flyttade dit. Ett skäl var en äldre man, en annan var tidens anda. Man skulle helt enkelt bo ett tag i ett engelsktalande land och Nordirland lät så mycket tuffare än Dublin eller London.
Jag sov med toppluva på en madrass på golvet
Det var det också men inte på ett positivt sätt. På gatorna patrullerade beväpnade poliser och jag bodde i ett omöblerat hus utan värme eller varmvatten. Jag sov med toppluva på en madrass på golvet. En natt försökte maskerade män ta sig in. En gång kickade områdets skitungar sönder brandposten så hela gatan svämmade över. Men jag höll ut eftersom jag bestämt mig för det. För att jag ännu inte lärt mig att man kan säga ”Fan heller, nu skiter jag i detta”.
Det hela var, som sagt, en erfarenhet jag gärna skippat så här i efterhand. Inte så mycket mer att säga om saken, tycker jag. Men de andra runt bordet höll inte med.
”Men du måste lärt dig så mycket under det året?”.
”Men du fick ju bra engelskakunskaper?”
”Men du måste ju utvecklats så mycket som person?”
Deras reaktioner förvånade mig, och även min egen; jag kände mig attackerad, inte stärkt, av deras pepp. Varför ville de ta mitt misslyckande ifrån mig?
Jag kan tänka mig några skäl. Ett av dem är vår tids behov av narrativ och storytelling. Idén om att göra om våra erfarenheter, hela vårt liv, till en logisk och begriplig historia som rör sig rakt framåt, en läraktighet efter en annan.
Vi vet ju att minnen funkar så. I efterhand lägger vi dem automatiskt till rätta, korrigerar dem snyggt så att de blir en del av berättelsen om oss själva och hur vi kom att bli. Sociala medier är att betrakta som ett viktigt verktyg i detta, i formandet av ett jag som aldrig förlorar, bara utvecklas.
Ett dåligt beslut måste bli en lärdom man sedan kan hålla föredrag om på teambuildingdagar
Ett annat skäl är vår tids rädsla för att göra fel. Ett dåligt beslut måste bli en lärdom man sedan kan hålla föredrag om på teambuildingdagar, bygga ett program i Sommar i P1 på eller skriva självhjälpsböcker om. Ett nederlag är bara första steget till att bli en livscoach!
Googla på ordet ”misslyckande” och du blir överöst med tips om att ”misslyckandet är din största tillgång” och ”7 orsaker till att misslyckanden kan vara det bästa som hänt dig”.
Detta för att vi lärt oss sätta ett likhetstecken mellan att förlora och att vara en förlorare. I en tid då allt vi gör är varumärkesbyggande och en del av identiteten blir alla våra handlingar signifikanta. Och bilderna vi visar upp av oss själva och våra liv, såklart.
För jag har en besvärande känsla av att ett misslyckande, rakt upp och ned, skulle kräva någonting av våra medmänniskor som är sällsynt idag: den stilla, icke-värderande empatin. Den som bara nickar tyst och säger att det är svårt att vara människa, eftersom det innebär att ibland gör vi fel. Ibland gör vi saker vi sedan ångrar. Ibland fattar vi felaktiga beslut, sårar oss själva och andra.
Men jag är hellre än människa som misslyckats än en vinnare som aldrig felat. Så därför: lämna mitt misslyckade ifred. Sa jag, och drack upp resten av min cider.