I april sänkte regeringen matmomsen tillfälligt, från 12 procent till 6 procent. Förslaget motiverades med att det skulle underlätta för svenska familjer som haft det tufft ekonomiskt de senaste åren. Reformen har mött kritik. Den är både dyr – 37 miljarder – och jämfört med andra tänkbara satsningar ingen särskilt effektiv konjunkturpolitik.
Sänkt matmoms är också ett trubbigt fördelningspolitiskt verktyg. Låginkomsttagare gynnas visserligen mer i procentuella termer eftersom de spenderar en större andel av sin inkomst på mat, men mätt i kronor tillfaller en betydande del av skattesänkningen höginkomsttagare – de handlar ju också mat.
Det bästa med reformen är att den än så länge bara är tänkt att gälla till 2028. Fast den regering som väljer att höja tillbaka momsen då lär bli impopulär. Dessutom visade regeringen i veckan tecken på att den planerar att driva vänsterpopulistisk ekonomisk politik permanent.
På måndagen tillsatte regeringen en utredning som ska bena ut hur olika livsmedel skulle kunna beläggas med olika momssatser.
”Vi vill undersöka hur momsen på livsmedel kan differentieras för att hålla nere kostnaderna för hushållens inköp av särskilt nödvändiga matvaror som många hårt arbetande svenskar köper varje vecka”, säger finansminister Elisabeth Svantesson (M) i ett pressmeddelande.
”Vanliga svenskar ska ha råd med de mest nödvändiga matvarorna”, fyller Oscar Sjöstedt i, Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson.
Särskilt nödvändiga matvaror får man anta skulle kunna vara ägg, mjölk och bröd till exempel. Men det ska ju inte vara politikens roll att avgöra, som Daniel Emilsson, presschef på Livsmedelsföretagen, säger:
”Definitionen av ’nödvändiga’ livsmedel skiljer sig från familj till familj och person till person, och det är enligt vår mening inte upp till staten och regeringen att definiera” (SVT 7/7).
En differentierad matmoms skulle skapa ännu fler gränsdragningsproblem och addera till den administrativa sörja som många företag redan idag tvingas hantera. I Sverige har det sedan 1992 funnits tre olika momssatser: 6, 12 och 25 procent.
Det har gett upphov till en mängd bisarra utfall som uppmärksammats bland annat i en rapport från Timbro från 2020. Till exempel beskattas den som vill åka hundspann 25 procents moms, medan en luftballongsfärd har 6 procent.
Det beror på att luftballong räknas som inrikes persontransport och hundspann som ett nöje. Och leverpastej för människor har lägre momssats än leverpastej för katter eftersom den nedsatta momsen på livsmedel bara gäller livsmedel för människor.
Ett aktuellt exempel nu i dagarna är dansbanden, vars konserter för dansande publik fram till 1 juli i år beskattats med 25 procents moms eftersom de definierats som danstillställningar snarare än konserter för lyssnande publik – 6 procent.
Och den sänkta matmomsen gör visserligen hämtmat från restauranger, som räknas som livsmedel, lite billigare – men fördyrar för restaurangerna, som måste hantera olika momssatser beroende på om portionen serveras till gäster i lokalen eller hämtas i en låda.
De olika momssatserna innebär krångel för företagen, men också att jurister på Skatteverket – och inte sällan i domstolar – behöver ägna dyrbar tid åt att avgöra hur olika varor och tjänster ska definieras: När är en resa en transport och när är den ett nöje? Vad skiljer en danstillställning från en konsert? Varför är basilikakrukan men inte tomatplantan livsmedel?
Att kliva in och ytterligare skruva på momssystemets olika rattar med svepande hänvisningar till att ”vanligt folk” har det knapert är det sista politiken borde göra. Hushållen kan stödjas på bättre sätt än att politiker sänker priset på det de själva tycker har blivit för dyrt.
Och varför inte istället se över möjligheterna till en enhetlig momssats, samma på allt? Bort med krångliga gränsdragningar och onödig administrativ börda för företagen – lika, för alla.