Det pågår just nu en debatt om den ekonomiska ojämlikheten och det ökande antalet miljardärer. På den ena sidan finns ekonomen Gabriel Zucman, som har lanserat idén om en internationellt samordnad skatt på minst 2 procent årligen på miljardärers förmögenheter. I Sverige är en av Vänsterpartiets valfrågor att införa en skatt på miljardärer på en procent.
På den andra sidan står bland andra ekonomen Daniel Waldenström, som menar att ojämlikheten inte alls är så omfattande som tidigare hävdats och att vi i stället bör fokusera på tillväxt och innovation. Nu får han uppbackning i boken ”Finansdramat i folkhemmet: 50 år som förvandlade Sverige”, skriven av författaren och näringslivsjournalisten Torun Nilsson.
Nilsson inleder med att beskriva det svenska finansväsendet under 1970-talet, då den svenska börsen var en av de mest reglerade i världen. Hon hävdar att ”Några rika fanns knappt längre”. Ett påstående som C.H. Hermansson, som lanserade begreppet ”De 15 familjerna” 1965 i boken ”Monopol och storfinans”, definitivt skulle bestrida.
Det blir en närmast sagolik upptakt till bankdirektörernas emancipering
Nilsson fortsätter med att skildra en annan grupp som hade det tufft: ”Under hela sina yrkesliv hade bankdirektörerna varit instängda av politikers krav. På middagar och andra möten hade de stillasittande fått höra direktörerna i andra branscher berätta om ökad försäljning vinster och spännande affärer”.
Det blir en närmast sagolik upptakt till bankdirektörernas emancipering.
Därefter följer femtio smått sensationella år, då det svenska finansväsendet växer på alla håll och kanter och under 2020-talet beskrivs den som dynamisk och som ett ekonomiskt föredöme för andra länder. Nya globala företag grundas och förmögenheter växer fram. Nilssons ärende är att spegla den omvälvande period från 1970-talets makliga obligationsaffärer till 2020-talets hypersnabba tradingrobotar.
I flera steg får läsaren följa hur finansregleringarna liberaliseras och det svenska skattesystemet läggs om. Under 1980-talet äger den så kallade novemberrevolutionen rum, vilket innebär att Riksbanken slopar lånetaken och att bankerna inte längre begränsas i hur mycket de kan låna ut. År 1989 avskaffas valutaregleringen, alltså statens kontroll över hur pengar får föras in och ut ur landet.
År 1991 tas omsättningsskatten på aktier bort och det blir tillåtet att blanka aktier. Det nya pensionssystemet under 1990-talet ackumulerar kapital som bidrar till börsens tillväxt. Därmed krattas manegen flera gånger om för ett alltmer rörligt kapital.
En tydlig baksida är hur snabba vinster och hög tillväxt prioriteras över långsiktighet
Kronan på verket är hur förmögenhets-, gåvo- och arvsskatterna avskaffas eller reformeras kraftigt under början av 2000-talet. Globaliseringen och digitaliseringen bidrar ytterligare till att knyta samman finansvärlden.
De stora strukturella förändringarna varvas med kortare porträtt av olika finansprofiler. Påfallande ofta har de fått en tidig skjuts i livet genom familjekontakter, varefter deras företagande och investerande tar fart.
Nilsson, som tidigare skrivit flera böcker om svenskt näringsliv, visar ett tydligt intresse för personerna bakom företagen. Om man levde mitt i denna tid och bland dessa personer kan man nog utan problem hålla isär dem, för en utomstående läsare tenderar gestalterna att flyta samman.
Nilsson beskriver också hur vissa högdjur blivit självklara kändisar. Från det äldre gardet, som Erik Penser och Anders Wall, till nyare namn som Christer Gardell och Sven Hagströmer, vilka ofta dyker upp i medier i en rad olika frågor. Dessa investerare spelar i dag en betydligt större roll i samhällsdebatten än deras motsvarigheter gjorde för femtio år sedan. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan någon eller några mer direkt engagerar sig i svenska val, på samma sätt som skett i USA.
Men det går inte att komma ifrån att det finns en viktig demokratisk aspekt av en välfungerande kapitalmarknad: du kan ha en strålande idé men sakna möjlighet att finansiera den. I en värld utan fungerande kapitalmarknad skulle många startups dö på idéstadiet och större företag enbart byggas av redan kapitalstarka aktörer.
En tydlig baksida är hur snabba vinster och hög tillväxt prioriteras över långsiktighet. Nilsson betonar hur makten under de senaste decennierna förskjutits från ägare till aktieägare, vilket innebär att det blivit allt viktigare att hålla de senare på gott humör. Det är en utveckling som till och med en av grundarna till EQT, Wallenbergssfärens riskkapitalbolag, har varit kritisk till.
Nilsson avslutar sin bok med att hävda att den utveckling som vi sett under de senaste femtio åren har skapat en god mylla för företag och kapitalrörlighet, något som enligt henne har gynnat alla.
Ojämlikheten framställs som överdriven, och den bästa vägen framåt är att fortsätta undanröja hinder för investeringar och fria kapitalflöden, för att Sverige ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.
Och om man enbart betraktar den moderna historiska utvecklingen från kapitalperspektivet är det en riktig solskenshistoria som framträder.