Petter Larsson är journalist och skribent på kultursidan.
”Det är lätt att […] avfärda missnöjda väljare som rasister, bakåtsträvare eller nostalgiker som drömmer om ett förlegat folkhem.”
Så skriver studenten Karla Backlund och sociologen Stefan Sjöberg i den fackliga tankesmedjan Katalys debattskrift ”Det handlade aldrig om invandrarna”. Det ska sägas att jag känner smedjans chef Daniel Suhonen, men jag har aldrig haft med författarna att göra.
De har intervjuat åtta före detta socialdemokrater med arbetaryrken, som nuförtiden inte bara röstar på SD utan också har blivit sverigedemokratiska politiker – en mycket exklusiv grupp, alltså, som nog inte säger så mycket om SD-väljarna i allmänhet.
Då har vi precis fått höra från Mikael, Ingrid, Lena, Tommy och de andra intervjuade att invandrarna hotar välfärd och jobb och samtidigt, tydligen, lever på bidrag, att både samhället och sossarna var bättre på 70- och 80-talet – då nästan alla intervjupersoner var barn – och att SD är de enda som tar bladet från munnen. De är klassmedvetna på sätt och vis, men socialistiskt oskolade då de aldrig riktar sitt missnöje mot överklass och kapitalägare, utan mot bidragstagare och invandrare.
Läs er egen text, vill man ropa till författarna. När SD-politikerna själva får tala besannar de ju stereotyperna om invandrarfientliga nostalgiker.
Nå, det är inte första gången jag sliter mitt hår över samma fenomen. För något år sedan träffade jag till exempel på en studie av de svenska män som gift sig med thailändska kvinnor. Forskarna inledde med att ta avstånd ifrån nidbilden av att detta skulle handla om medelålders och äldre lågutbildade låginkomsttagare, ett slags äktenskapsmarknadens förlorare, ratade av de svenska kvinnorna. Sen visade forskarnas egen studie att nidbilden stämde rätt väl. Sånt händer. Även icke-spektakulära resultat är resultat.
Så vad menar Katalys-författarna med att det aldrig handlade om invandrarna?
Svaret ligger i de små orden ”i sig”.
Det var inte invandringen ”i sig” som drev intervjupersonerna till SD, utan hur invandringen kopplades till olika samhällsproblem, skriver de.
Visst, man får väl tänka sig att SD-politikerna i ett samhälle utan brottslighet, utan sociala problem, arbetslöshet och bostadsbrist, skulle tycka att invandring ”i sig” vore toppen. Men sådana samhällen existerar å andra sidan inte.
Frågan om vad som driver de (manliga) arbetarmassorna till högerradikalismen har intresserat mänskligheten intensivt i 30 års tid, eller i alla fall den lilla underart av mänskligheten som består av akademiker och politiska analytiker. Den har ingen enkelt svar. Att nivån på invandringen är oväsentlig verkar klart, liksom att några raka kopplingar till försämrad ekonomi eller arbetslöshet inte finns. Men också att opinionsbildning och rörelsebyggande faktiskt spelar roll.
Och det är här Katalysskriftens styrka visar sig. ”Det avgörande skiftet tycks inte främst handla om förändrade åsikter i sak, utan om att invandringen kommit att tillmätas allt större politisk betydelse. Invandringsfrågan har gått från att vara en fråga bland andra till att bli den lins genom vilken bredare samhällsproblem tolkas”, skriver man.
Det är en lika sann som deprimerande insikt i början av ännu en valrörelse där inte bara Tidöpartierna, utan också de Katalys närstående Socialdemokraterna tävlar om att vara bäst i klassen på invandrarbashing.
Det är mot de sistnämnda pamflettens udd är riktad. Intervjuerna svingas som ett slagträ mot S-ledningen. Sluta härma högerradikalerna i invandringsfrågor – det vinner bara Åkesson på – och börja istället bedriva vänsterpolitik för arbetarklassen. Annars förlorar ni ännu fler jobbare till SD.
Det är kanske sant, och vore i mitt tycke önskvärt. Å andra sidan skulle Katalys svara ”mer vänsterpolitik” oavsett vad frågan var.