La traviata
Av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave. Regi och översättning: Ola Hörling. Orkesterarrangemang: Daniel Fjällström. Musikaliskt ansvarig: Albert van Pham. Kostym: Fredrika Lilius. Scenografi: Rigmor Grönwall.
I rollerna: Linnéa Sjösvärd, Markus Pettersson, Seth Sundman, Alexandra Olsson Andersen, Anne Daugstad Wik, Arvid Emilsson, Gabriel Olsson, Esbjörn Christensson, Eric Schoeffler, Isabella Rubin.
Skånska operan, sommarturné t o m 13 augusti.
Ann-Sofi Ljung Svensson är litteraturvetare och kritiker på kultursidan.
”Nu ska vi skåla för kvällen är vår”. Det är en enkel och okonstlad scenografi som möter publiken i Skånska operans turnéuppsättning av Giuseppe Verdis ”La traviata”, en av världens mest spelade och älskade operor. Några höga glas, lite bubbel, och – som sig bör – en vas med vita blommor. Vi får ju inte glömma att operan från 1853 också åtskilliga gånger har filmatiserats under titeln ”Kameliadamen” och baseras på en roman av Alexandre Dumas den yngre.
I fonden finns en femmannaorkester som ger sken av att passande nog vara en dansorkester. För här dansas och dricks det under former som liknar ett cocktailparty i en elegant våning i någon europeisk storstad. Persongalleriet träder fram i 1960-talets lika nedtonade som iögonfallande stil: korta färgglada klänningar, höga lackstövlar, sammetskavajer och fluffiga halskrås.
Det är ett mycket lyckat grepp av regissör Ola Hörling att förlägga berättelsen till en brytningstid där inte bara en ungdomskultur växer fram utan också en kvinnlig frihetsrörelse. Uppsättningen balanserar fint upp det gamla 1800-talstemat om kärlekens rena och sanna väsen till en fråga om kvinnors rättigheter: fri kärlek och egen försörjning.
Det är Violetta som bjudit upp till fest i sin tjusiga våning finansierad av – låt oss ironiskt kalla det hennes ”välgörare” – Baron Douphol. Hon ser sig själv som ”fri att fånga dagen” och har valt att ”gå den breda vägen”. Men hon är fjättrad inte bara vid en man som låter henne leva ett lättsamt liv, utan också vid vetskapen om att hon lider av tuberkulos och snart ska dö. Hon skålar – och hostar. I den lilla fickspegeln ser hon sin tilltagande blekhet.
Men så dyker han upp – den unge Alfredo – sedan länge ”tokkär” i Violetta. Hon drabbas mot sin vilja av ”hjärtats heta låga”. Men när hon ger Alfredo en av sina kamelior är det som ett tecken. Den kommer vissna och dö.
Det är med stor sensibilitet som Linnéa Sjösvärd som Violetta och Markus Pettersson som Alfredo möter varandra. Den minimalistiska orkestern – violin, viola, cello och piano – leder dem dynamiskt genom kärlekens alla motgångar. Verdis musik ligger ju trots det ödesmättade temat hela tiden på gränsen till uppsluppen dans. Balansen mellan liv och död och Violettas och Alfredos önskan att hålla kärleken levande och livet kvar blir så påtaglig.
Närheten till publiken, Hörlings utmärkta svenska översättning, Albert van Phams smidigt gjorda musikaliska bearbetning och Linnéa Sjösvärds breda känsloregister glider samman i en gripande och andlös intensitet. Sjösvärd rör sig med sin sång och sin gestaltning mellan tillkämpad uppsluppenhet och djup förtvivlan på ett sätt som landar rakt i hjärtat. Hon har till slut lyckats känna kärlek. Att Violetta måste dö för denna kärlek är inget vi kan klandra Skånska operan för. Det får tillskrivas det 1800-tal där Verdi verkade.