Den här gången tog den hela 3,5 timmar på en väg som i en normalt trafikerad stad ska ta max en halvtimme.
Bussen alltså.
Men den här gången var inte målet en missad colombiansk presskonferens och en försenad, uzbekisk dito.
Den här gången var banne mig målet värt det tusen gånger om.
För jag hade kunnat sitta en vecka i den där trånga bussen för att få uppleva den här arenan, den här fotbollsfesten och det här trycket.
Colombias landslag spelar ett fotbolls-VM igen.
Det syns. Det hörs. Det känns.
Det känns när gulklädda fans har sin livs fest på Circuito Estadio Azteca, den böjda gatan som går runt den mytomspunna arenans murar.
Det känns när ett knökat, gulklätt Azteca välkomnar sina spelare ut för uppvärmning. Det känns när de unisont sjunger med både Maluma och Karol G med timmen till avspark.
Det känns, rakt in i hjärta och själ, när nationalsångens första rad ”Oh gloria inmarcesible!” sjöngs av närmare 80 000 i kör inför avsparken.
Där och då var man redan tagen. Och då hade inte ens saker och ting börjat på planen än.
För där kan ju ett colombianskt landslag också göra en hänförd.
James still going strong
Det var få som inte blev det av ”Los Cafeteros” i Brasilien 2014 när de nådde kvartsfinal för första gången i landets VM-historia. När James Rodriguez presenterade sig för fotbollsvärlden och drömmålade till sig en flytt till Real Madrid. När den gulklädda, frejdiga, sydamerikanska fotbollsnationen dansade sig rakt in i alla fotbollsälskares och VM-tittares hjärtan.
Det var alltså tolv år sedan.
James Rodriguez fyller 35 nästa månad och representerat åtta ytterligare klubbar i åtta olika länder efter Real Madrid sedan dess.
Men han bär fortfarande sin landslagstia.
Han är fortfarande den som styr och ställer centralt offensivt. Oavsett hur snett han hamnat med varje klubbval på den här sidan decennieskiftet så levererar han som om det vore 2014 mer eller mindre varje gång han drar på sig landslagströjan.
Men nu har han ju en kollega som till och med övertrumfar honom.
Inte ens stjärnan kunde hänga med
För de som sett Bayern München den gångna säsongen så är det ingen nyhet att tidigare Liverpoolyttern Luis Diaz hittat en extra växel i sitt spel. Att han tagit det där sista, lilla klivet från att vara en riktigt bra spelare till en spelare av den allra högsta världsklassnivån.
18-årige Bekhruz Karimov, till vardags spelande i Termez Surkhon, hade uppgiften att ha koll på den kanten.
Jätteschysst, Fabio Cannavaro.
Inte ens Uzbekistans näst kändaste man kunde ju hänga med när den fenomenale 29-åringen trummade igång.
Och ingen hängde med när han, med en perfekt avvägd djupledscross, hittade Palacehögerspringaren Daniel Munoz och hans akrobatkonster.
1–0 till kaffemakarna. Det hördes, syntes och kändes rakt in i själen det också.
Uzbekiska journalistjublet
Det ska sägas att Uzbekistan stod upp väl i VM-debuten trots allt. Både åsyftandes den lilla kortsideklacken som höll igång med trummor och stora hattar och den orutinerade men sammansvetsade grupp vitklädda spelare som skrev uzbekisk idrottshistoria ute på planen.
Cannavaros halvtidsbyten gav effekt. Hastigt och lustigt, med vissa marginaler på rätt sida, hade plötsligt lille yttern Abbosbek Fayzullaev fått ett öppet mål att nicka mot.
1–1. Det hördes, syntes och kändes nog allra mest på den uzbekiska sektionen av pressläktaren.
Det gav något att ta med sig och något att fira för den nyblivna VM-nationen trots att det inte räckte hela vägen.
För trots allt var inte en annan VM-debutant klar med sitt dagsverke.
Kunde inte önskat sig en bättre start
Det är lätt att glömma att detta även är Luis Diaz första VM. Trots allt är det åtta år sedan (2016) Colombia spelade VM senast.
Och bara faktumet att man har Luis Diaz? Det bådar onekligen gott inför fortsättningen av den här turneringen.
Man ska så klart inte dra för stora växlar av en premiär mot Uzbekistan.
Men Colombia gjorde vad de skulle – det som Portugal i samma grupp inte lyckades göra tidigare under dagen.
De kunde inte önskat sig en bättre start på mästerskapet.
De colombianska fansen kunde inte önskat sig en festligare premiär.
Vi som fick uppleva Aztecastadion denna onsdag kunde inte önskat oss en mäktigare inramning.
Välkomna tillbaka till VM, ”Los Cafeteros”.
Det är nästan så att man även hade gjort om den kaotiska hemresan tusen gånger om för detta.