Margaretha Holmqvist har under sina över 70 år som översättare introducerat en mängd tyskspråkiga författarskap till svenska läsare, varav fyra tilldelats Nobelpriset. Nu fyller hon 100 år.
Med undantag för några få partier med konst och familjefoton är väggarna hemma hos Margaretha Holmqvist täckta från golv till tak av böcker. 10 000 år uppskattar hon att det skulle ta att läsa allt.
Hon besvarar frågan om hon har någon särskild ordning i hyllorna med en vänlig men bestämd blick.
– Det måste man.
I ett mindre rum finns grekisk och italiensk litteratur. I vardagsrummet ryms framför allt litteratur av engelskspråkiga, franska och tyska författare och flera hyllmeter med politiska essäsamlingar och konst- och musikantologier. Den svenska litteraturen fyller ett eget rum.
Margaretha Holmqvist har nästan hela sitt liv arbetat som översättare av tysk, och i viss mån finländsk, skönlitteratur. Tyska lärde hon sig redan i skolan i Åbo, och litteraturintresset fanns där tidigt.
– Ända sedan jag var barn har jag läst och läst. Allt! Både strunt och seriösa saker, berättar jubilaren på sin klara finlandssvenska när vi slagit oss ned i soffgruppen. Dottern Catharina Engström serverar flädersaft.
Att Margaretha Holmqvist skulle bli just översättare kom sig av en tillfällighet. I början av 1950-talet satt hon och maken Bengt Holmqvist (1924–2002), före detta litteraturkritiker i DN, på Frati, en krog i centrala Stockholm. Då var makarna nya i Sverige. De hade flyttat från Finland några år tidigare. Med på middagen var en förlagschef med behov av någon som kunde översätta från tyska. Och på den vägen var det.
– Det var inte min tanke. Men jag sa, ja, varför inte? berättar hon.
Karriären tog sin början 1954 med teologen Rudolf Rocholls ”33 dagar med Susanne”. Sedan dess har hon introducerat ett 80-tal tyskspråkiga verk till svenska läsare. Bland dem finns Nobelpristagarna Heinrich Böll, Nelly Sachs, Elfriede Jelinek och Peter Handke. En av de första böcker hon översatte var Thomas Manns ”Sjöresa med Don Quijote”.
Och den omstridda österrikiska författaren Thomas Bernhard.
– Han var riktigt jobbig att översätta. Författare är jobbiga på många sätt. Ingen skriver som den andra utan de har sina egna stilar. Jag tror inte att man kan väcka liv i en AI-översättning, säger Margaretha.
Hon säger ”jobbig”, men talar om författarna och deras verk med stor respekt. En översättares uppgift är, enligt Margaretha Holmqvist, att följa med i författarens andning, dess rytm med inandning, utandning och pauser, med hjälp av kommatering och semikolon.
– Alla författare andas på sitt eget sätt. Som översättare lär man sig det när man sysslar med en text, man kommer in i deras tankesätt.
– En översättning ska inte glätta upp något. Om en text handlar om 1800-talet ska man känna lukten, smaken... att man är där.
Många av författarna har hon träffat och lärt känna genom åren. Särskilt stark växte sig vänskapen med Nelly Sachs, som hon mötte i början av 1960-talet. De sista åren av sitt liv var Nelly en del av Margarethas familj.
– Min mamma, som då bodde hos oss, var yngre än Nelly. Men Nelly kallade henne alltid för ”mormor”.
När Margaretha inledde sin karriär låg nivån för översättararvoden långt lägre än i dag. För sin första bok fick hon 50 kronor för 16 sidor. Ofta var översättaren dessutom anonym för läsaren.
– Översättandet räknades närmast som en hobby och arvodet ingick inte i förlagens budget, berättar hon.
Redan tidigt engagerade Margaretha sig för översättares arbetsvillkor. Mellan 1981 och 1987 var hon ordförande för översättarsektionen av Sveriges Författarförbund.
– Jag såg från början att översättarnas villkor var orättvisa och när jag ser orättvisor vill jag fixa till dem. I viss mån så har jag väl kanske lyckats med det. Men man får ju inte kärlek alltid för det, säger hon och förklarar:
– I början tyckte kollegerna att jag var oförskämd. Man skulle inte prata om pengar, man skulle prata om skönlitteratur.
Utanför de stängda fönstren – ett skydd mot sommarhettan – ligger tågspåren, den grönskande Tantolunden och Årstaviken. Här har Margaretha bott sedan Tanto-området och de så kallade Bananhusen uppfördes på 1960-talet. Hon har många vänner i grannskapet som hon brukar promenera med längs vattnet.
– Vi gymnastiserar och kollar på kolonilotterna här i området nästan varje dag. Jag har väldigt trevliga vänner. Framför allt har jag en som klipper ut alla kulturartiklar, politiska artiklar, debattartiklar, och dödsannonser åt mig, säger hon och visar en maskin som fungerar som ett förstoringsglas, som hon numera tar hjälp av för att läsa.
Det är med några av dessa vänner som hon ska fira sin hundrade födelsedag hemma i Tanto.
– Det är lite egenartat givetvis att bli så gammal. Det var jag inte förberedd på och jag kan uppriktigt sagt inte förstå att det har gått så, säger hon.
På frågan om vad hon ser fram emot, utöver firandet, skrattar Margaretha till.
– Jag ser fram emot den 9 juli. När man kan börja umgås lite mer som vanligt igen.
Margaretha Holmqvist
Gratuleras till: Fyller 100 år den 8 juli 2026.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Bakgrund: Föddes i Åbo, Finland.
Yrke: Översättare.
Så firar jag: I den närmaste kretsen.
Familj: Två döttrar, fyra barnbarn och två barnbarnsbarn.
Översättningar i urval: Thomas Mann, ”Sjöresa med Don Quijote” (Tiden, 1964). Nelly Sachs, ”Vägen är en hand. Fyra sceniska dikter” (Bonniers, 1968). Thomas Bernhard, ”Utplåning. Ett sönderfall” (Norstedts, 1993).
Utmärkelser: Svenska Akademiens översättarpris (1981), Elsa Thulins översättarpris (1998), De Nios översättarpris (1999).
Läs andra DN gratulerar och fler texter av Vera von Otter