Malin Waak är skribent på kultursidan.
Copenhagen Jazz Festival har intagit Köpenhamn för fyrtiosjunde gången.
”Härligt!” tänker säkert många, men den mysiga skaran av mänskligheten tillhör inte jag och därför tänker jag inte skriva om den.
Däremot vill jag gärna offra några rader på årets affisch som är störigare än värsta sortens bebop och fullständigt och komplett tondöv.
Verket som har titeln ”Ocean sounds” är skapat av den 30-årige konstnären Jack Kabangu, född i Zambia och uppväxt som flykting i Danmark. ”Ocean sounds” beskrivs på jazz.dk :s hemsida som ”en livlig palett av färger och energiska linjer”.
Inte mer omskakande än etiketten på en vinflaska.
Men se, sen blir det mer komplicerat! För det som möter oss på affischen är en yvig varelse med tarantella-aktiga dreadlocks, stor röd flabb och något som liknar en korvig surfbräda på magen.
Och resten kan ni ju räkna ut: någon har blivit kränkt.
Men orkar vi nu dra den här diskussionen en runda till?!
Självklart!
För orkar jazzfestivalen fira kvicksilverbröllop med sig själv så måste vi ha energi nog att fundera över vår roll i kampen mot total och fördummande historielöshet.
Som ni nog kan räkna ut har vågorna gått höga sedan den första affischen tapetserades upp. En av dess skarpaste kritiker är Denise Thigpen, dotter till den berömda jazztrummisen Ed Thigpen.
I en intervju i dagstidningen Politiken beskriver hon – som också arbetar med pr – hur chockad och ledsen hon blev när hon såg årets affisch:
”Är det en apa, är det en människa? Den ena handen har sex fingrar. Det är ett nedgörande sätt att skildra svarta människor på. Festivalen borde känna till och respektera jazzens rötter och strider.”
Och det kan man ju hålla med om.
Men man kan också tänka:
”Slap nu AAAAAFFFFF, dame!”
En inställning som många på de sociala plattformarna högljutt har gett uttryck för.
Konstnären själv förstår inte kritiken och skriver effektivt ut sig själv ur debatten med följande flummiga uttalande:
”Det är ofta i mötet med det okända som jag har funnit både min rädsla och min styrka. Därför upplever jag figuren som någon som fruktar vattnet och samtidigt hittar något värdefullt i det. Något som ger mod, riktning och förbindelse.”
Ja, ingen förstår vad han pratar om. Lika bra att lämna honom ifred med sina penslar, tänker jag.
Däremot köper jag inte för en sekund att festivalarrangörerna själva inte har kunnat förutspå att motivet på årets affisch skulle skapa rabalder.
Festivaldirektören Kenneth Hansen skriver förvisso ett inlägg på Facebook, i vilket han bedyrar att han är ledsen om affischen associeras med problematiska framställningar av afrikan-amerikaner.
Men min gissning är ändå att detta är ett tydligt ställningstagande för det fria konstnärliga uttrycket och ett bekännande till den – för många – efterlängtade backlashen i antirasimens och woke-erans kölvatten.
Går det så går det, helt enkelt.
För om ni är så där lagom trötta på alla som känner sig kränkta i tid och otid, så är hetsen mot ”de krænkelsesparate” (lättkränkta) skärande hög och gäll på den här sidan sundet. Och utan nåd kastas de in i samma cell som de ”kropsforskrækkede” och ”nypuritanske”.
Partypoopers som sätter sig på tvären mot det danska frisinnet ska straffas hårt.
Speciellt när det är jazzfestival.