Det är semestertider. En tid jag har tämligen svårt för. Det kanske är därför jag tar på mig att skriva ett antal artiklar för en större dagstidning mitt under sommarmånaderna. En syssla jag finner både meningsfull och rolig. Att ”slå dank”, ”göra ingenting” ”bara vara”, och så vidare ligger inte för mig. Jag är nog inte ensam om det. Det får nog på goda grunder anses gå mot vår natur att inte sysselsätta oss med något meningsfullt om dagarna.
Under större delen av människans tid här på jorden har detta meningsfulla handlat om semesterns motsats, arbetet. Då arbetet för en förkrossande majoritet av mänskligheten, under en förkrossande majoritet av vår historia, bokstavligen handlat om att överleva, så har arbetet under större delen av vår tid på jorden varit just det: meningsfullt. Den självägande bonden förde vidare gården till äldste sonen, både han själv, liksom hans familj, drängen och pigan jobbade bokstavligen för att överleva (finns det någon mer meningsfull drivkraft?).
Den minoritet som bodde i städerna må ha haft något fler valmöjligheter, men de skaffade sig å andra sidan en institutionellt reglerad yrkesstolthet genom skråväsendet – där hierarkier och identiteter mellan lärlingar, gesäll och mästare skyddades genom en lagstiftning som även hindrade innovationer och konkurrens - allt med gudomlig legitimitet från kyrkan (de flesta skrån var djupt religiösa organisationer). I och med industrialismen ändrades denna ordning. Men yrkesstoltheten bevarades delvis genom fackföreningar och arbetsgivarföreningar som förde många traditioner vidare från skråsystemet och befäste dem även under stora delar av 1900-talet. Ända till slutet av 1900-talet var det ganska vanligt att man jobbade i samma yrke, med samma arbetsuppgifter, ja till och med på samma arbetsplats, hela livet.
Arbetet har för de flesta människor i princip varit synonymt med vilka vi är, vår identitet, ja livet självt. Även om vi i Sverige inte har en lika stark tradition att använda yrkestitlar i våra efternamn som exempelvis Tyskland och England – Müller, Schneider, Smith, Taylor etc. – så kompletterades länge namnet med yrkestiteln i mer formella sammanhang. När min morfar fick post från myndigheter var de adresserade till ”Hemmansägare Eriksson”, och min farfar introducerades ibland som ”Kamrer Lundqvist”. Yrkestiteln följde till och med in i döden genom att de ofta var utskrivna på gravstenarna. Märk väl att jag här talar om arbete i bred bemärkelse, inklusive hemarbete. Frun och fröken arbetade givetvis i allra högsta grad, om än inte alltid i förvärvsarbete.
Idag har denna tydliga koppling mellan yrke och identitet tunnats ut. Det har säkerligen många orsaker. Men främst tror jag det beror på att strukturomvandlingar de senaste 50 åren gjort att allt fler gamla yrken och färdigheter obsoleta. Du måste inte bara vara beredd på att byta arbetsplats i allt högre utsträckning i dag, du måste också vara beredd på att vidareutbilda dig och kanske helt byta yrkesbana.
Digitaliseringen och globaliseringen är två händelser som sedan 1970-talet gjort detta tydligt för allt fler. Nu är AI-revolutionen här och trenden inte bara fortsätter, den accelererar. Därtill har familjens roll (en i grunden ekonomisk organisation) också tunnats ut. Den ökade andelen skilsmässor är ett tydligt tecken på det. Denna identitetsförlust kan mycket väl ligga till grund för lockelsen till populism, identitetspolitik och kulturkrig. Den alienerade människan söker mening och identitet.
Samtidigt har ett nygammalt förakt mot ”enkla jobb” och till och med kvalificerade hantverksyrken blossat upp. Detta förakt har långa anor. De gamla grekerna Platon och Aristoteles såg ned på fysiskt arbete vilket de ansåg som smutsigt och ovärdigt, en syssla för slavar. Den rent aristokratiska hållningen var att skryta med hur mycket tid man hade, precis som karriärister idag skryter om hur upptagna de är. Den antika hållningen byggde på att man förädlade bildningen och tänkandet, vilket inte nödvändigtvis varit den senare aristokratins huvudsakliga syssla. Enligt 1700-talskännaren Horace Engdahl sysslade 1700-talets europeiska aristokrati främst med tre saker: jakt, hasardspel och sex. Det är nog tur att det var en minoritet som tillhörde de ”arbetsfria klasserna”.
Visst kan man se fram emot semestern som en tid för återhämtning och vila. På sätt och vis var det också tanken men ”industrisemestern”. Den kom inte till för sin egen skull utan för att främja det arbete som skulle göras genom att låta arbetskraften ta igen sig, så den kunde hålla längre. Denna instrumentella syn på vår ledighet har givetvis satt sina spår i hur vi tillbringar vår semester. Det finns någon slags underförstått krav på att vi ska ”ta vara på tiden”, samla på oss ”värdefulla upplevelser”, och ”utveckla oss” under semestern. Kort sagt föra över arbetets effektivitet och förädlingsanspråk på den lediga tiden.
Nej, återupprätta i stället det meningsfulla arbetet och den förutsättningslösa ledigheten. Verklig ledighet är onyttig, endast till för sin egen skull, som en livets exklusiva lyxtillvaro. Och precis som all lyx bör den bara utgöra bråkdel av vår tid på jorden, annars förbyts lyxen i sin motsats, ledan. Det är därför ingen tillväxt eller teknikomvandling i världen kommer få människan att sluta arbeta. Drömmen om den eviga ledigheten är en dröm om döden.