Granit Xhaka sjunker ner i mittcirkeln, och i mittcirkeln blir han kvar.
Alla andra schweiziska spelare har rusat rakt ner mot straffhjälten Gregor Kobel, men härföraren ligger kvar bland alla de slagna och förkrossade colombianerna.
Mer än 150 landskamper under 15 års tid. Nu har Granit Xhaka sett till att ta kraften ur den gula stormen, nu har han tagit sitt landslag till en plats där de aldrig tidigare har varit.
Världen kommer inte att jubla, för världen höll på motståndarlaget.
På plats har de colombianska supportrarna varit en av det här mästerskapets största subhistorier. De har varit den där gula kritan som färglagt mästerskapet, som förgyllt och tagit över alla städer de kommit till.
Till skillnad från Argentina, Brasilien och England har de inte heller anhängare från jordens alla hörn, utan de sköter sig själva, fyller arenorna på egen hand. Inga andra har kommit med samma nummer, inga har rest lika långt.
Kontinuitetsdröm
Schweiz har överhuvudtaget inte lämnat västkusten, de har spelat tre raka matcher här i Vancouver.
Samtidigt har Colombias episka kontintentalodyssé tagit dem från mästerskapets sydligaste spelplats till den nordligaste. De har varit nere i den sydöstra spetsen, och nu är de uppe i det nordvästra hörnet. De har korsat den amerikanska prärien med sina husvagnar, tagit sig hela vägen hit till den kanadensiska Stilla Havs-kusten.
”De började vinna matchen redan vid nationalsången”, sa Ghanas förbundskapten Carlos Quieroz efter att ha blivit besegrad av Colombia i sextondelen. ”Colombia blev starkare av att ha 60 000 fans på sin sida, och det påverkar ett oerfaret lag som oss. På grund av jobbet som Colombias tolfte spelare gjorde kände jag att några av mina spelare inte klarade av att hålla sig lugna”.
Det var Ghana. Men det här är Schweiz.
Ett oerfaret lag som kan påverkas av yttre omständigheter...?
Schweiz är raka motsatsen, en Lasse Lagerbäcksk kontinuitetsdröm. Konservativt räknat har de jobbat på precis samma sätt med exakt samma spelare i åtminstone tre mästerskapscykler, men drar du ut linjen lite längre tar den dig i alla fall 15 år tillbaka i tiden.
De gör vad de ska göra.
700 mil från Bogotá förvandlade colombianerna även BC Place i Vancouver till una marea amarilla – ett hav av gult – och redan trekvart före avspark gungade arenan till ”La Barra Incondicional”.
De rödklädda sviktade inte för det.
Inte Argentina–Egypten
Med Johan Manzambi borta skickade Murat Yakin ut en startelva med över 800 landskamper i erfarenhetssäcken – en snittsiffra på 74 – och de spelade precis som de alltid gör. Colombia försökte dra upp tempot med sin kaotiska krockfotboll, men att spela mot Schweiz är som att försöka pressa fram vatten ur en stor jävla gråsten. Inga öppningar, inga sprickor – bara robust, glanslöst motstånd.
Vinden i det colombianska spelet bedarrade, volymen på de colombianska läktarna sjönk.
I paus tog sedan Yakin ut den enda aningen oerfarna spelaren i startelvan (Ardon Jashari, 11 landskamper) och satte in ännu en pålitlig gammal stridshäst (Djibril Sow, 55).
Så långt in i matchen hade Colombia haft ett hyggligt avslut – mittfältskometen Gustavo Puerta med ett distansskott – medan Schweiz hittat två halvdana omställningschanser.
Det var inte Argentina-Egypten, det var det inte.
Andra halvlek försvann, och kommer dessbättre aldrig åter. In i förlängningen var förhoppningen att alltfler byten gradvis skulle öppna upp matchen. Lite ditåt gick vi väl, men mer än en ribbnick av Jhon Lucumí och ett överskyfflat jätteläge av Jaminton Campaz blev det inte.
Gjort jobbet
Colombia försökte driva matchen, Schweiz spelade stillsamt av den.
Det är nu inget brott mot fotbollens eget moralsystem, men historien har visat att laget som spelar för ett straffsparksavgörande onekligen gynnas av att faktiskt behärska det momentet.
För prick 20 år sedan spelade Schweiz en sorts parallellmatch till detta, en åttondel mot Ukraina som är allmänt erkänd som den minst händelserika slutspelsmatchen i VM-historien.
Kruxet den gången var egentligen inte att schweizarna knappt hade ett skott på mål under 120 minuter – utan att de därefter inte ens lyckades få bollen i nät från straffpunkten. Tre skott, tre missar.
Sedan dess har de bland annat åkt ur de tre senaste EM-turneringarna på straffar, så bevisbördan låg tung när avgörandet väl närmade sig.
Men vad hade vi väntat oss...? Det är ju inte så att Murat Yakin är dum, det är ju inte så att ett schweiziskt landslag inte förbereder sig ordentligt. De senaste veckorna har de arrangerat någon typ av workshops i straffsparksavgöranden, och tydligen har det gjort jobbet.
Slit och tålamod
Manuel Akanji missade i Düsseldorf senast och Manuel Akanji missade ännu grövre nu – men från egentligen första spark var det tydligt att de schweiziska skyttarna gick fram med bättre emotionell kontroll än de hispigt uppvevade colombianerna.
Och så hade de en annan närvaro på linjen.
Yann Sommer var och är en förträfflig målvakt, men hans 183 centimeter räckte till att rädda prick 1 av 14 straffar i de tre smärtsamma EM-förlusterna.
Gregor Kobel är längre, större, har ett bättre straffacit – och den här gången räckte en enda parad.
De colombianska massorna har inget annat val än att påbörja reträtten, Schweiz kan se fram emot historiens första VM-kvartsfinal.
Härnäst är det Leo Messi och Argentina de ska tråka ut och frustrera med sin struktur, sitt slit och sitt tålamod. Jag utesluter absolut inte att de lyckas.