Det går inte att göra så mycket mer än så här, det går inte att träffa mer rätt i en match än vad Hossam Hassans rödklädda fotbollssoldater gjorde.
Ändå står de där nu, Hassans, och skriker i ansiktet på den franske domaren.
Förlorade och förbi, efter en match de redan hade vunnit.
Landslaget har alltid varit ett sätt för den egyptiska regimen att klistra ihop ett land som inte sitter ihop, att hälla vatten på rörelserna i folklagren.
De hade kontrat i expressfart, de hade fått ut allt av Kung Salah I, de hade kommit in som nattliga tjuvar och snott varenda kronjuvel. Smash and grab. Jobbet gjort, världsmästarna knockade och uträknade.
Och så detta.
På tröskeln till en nordafrikansk bragd som hade skrivit nya kapitel i fotbollshistorien föll allt ihop, Argentina reste sig från obduktionsbänken och gick flinande därifrån.
Eller gråtande, till slut. Tårarna rann nerför Messis kinder.
Lionel y Lionel, Messi och Scaloni, hade båda lett sina Mona-Lisa-leenden när de sista målen räknades hem. Firande är inte deras grej, den här sortens fotboll är det egentligen inte heller.
Inte en match för Messi
Hur det gick till?
Vi kan väl ta det från början. Argentina ville till kvart, men började med att ge bort en kvart. Matchstarten var kaos och haveri, De Paul och Paredes kunde inte slå tiometerspassningar rätt. Och Egypten var… bättre, mer ordnade.
När Yasser Ibrahim (en typisk Hossam Hassan-spelare, en tyst och lojal backsoldat) reste sig över en fastnitad Lisandro och skallade in ledningsmålet efter fjorton minuter var det chockartat men okej.
Messi missade sin tredje straff av sina sex senaste, och allt blev fel.
Jag är ju måttlöst förtjust i Scalonis ledarstab, arkitekturen bakom den.
Brutalbackarna Walter Samuel och Roberto Ayala är där, med sitt urkunskap i de mörka konsterna. Konstnären Pablo Aimar är där med sitt urkunskap i genialitet. Dataanalytikern Matías Manna är den sortens ideolog som dissekerat guardiolismon slaviskt sedan den inte ens fanns.
Allt de gör handlar om att ge Lionel Messi optimala förutsättningar för att knäppa på sin himmelska luta.
Och det här var inte en match för Messi.
Han vill ha lugn, struktur, ordning. Han fick kaos. Paredes, hans främste servitör, som inte kunde passa. 0–1 i nacken. Hets och stress.
Systemfel
Argentina ökade passningstempot, spelade snabbt istället för rätt, och hittade klara chanser för Álvarez och Mac Allister. Egypten sjönk lågt – för lågt – i sitt 5-3-2, skyfflade undan och stred för livet.
Men de kunde kontra, de kunde fortfarande skicka in ett knivstick här och var. Det första perfekta kontringsmålet (orkestrerat av Haissem Hassan och Mo Salah) av Ziko dömdes bort, Var-korrekt men själsdött, efter en stämpling ett halvår tidigare. Det är systemet det är fel på, inte domarna. Nästa perfekta kontringsmål (Hassan dribblade fram det också) av Ziko fick stå kvar.
Egypten–Argentina 2–0, med tjugo minuter kvar. Med femton kvar. Elva.
Varför vände Argentina matchen till slut? Hur rullade de undan stenen från gravöppningen?
Man kan prata – det kommer att göras – om politiken bakom att ett kontringsmål döms bort för en förseelse i början av anfallet. Stod makten inte ut med att förlora Cristiano och Leo samma dygn?
Men lika mycket handlade det förstås om psykologi.
Blodet forsar genom venerna
Egypten var på en plats de aldrig varit nära förut, ett andetag ifrån att förändra sin fotbollshistoria.
Argentina? De stod mitt i sin. Det här, traumat och neurosen och kaoset och ångesten, är deras Heimat. De lever för och av det här, när blodet forsar genom venerna och kaos är granne med Messi.
Att Scaloni, förbundskaptenen, bryter ihop efteråt och hulkar fram en hyllning till este grupo de jugadores, den här spelargruppen, är bara som det ska.
Häromdagen såg hela världen när Argentinas väskor undersöktes av säkerhetspersonal, hur Messi flabbade medan de upptäckte ett gäng grilltänger i Cuti Romeros väska. Med tio minuter kvar slår Messi ett inlägg som Romero skallar in. 2–1.
Och neurosen går inte att stoppa. Messi spelar fram Lautaro som missar, Paredes ensambryter nästa fina egyptiska kontring – men historien har bytt riktning.
För fyra år sedan sköt Gonzalo Montiel straffen som gjorde Argentina till världsmästare. Nu serverar han Messi i straffområdet, och nummer tio skjuter ribba-in, pustar ut, gör korstecknet, pekar mot himlen.
De är inte kloka
Diego Simeone och Kun Agüero i vildsint dans på läktaren. Muchaaaaachos ekande i Atlanta-betongen. Och det fanns förstås bara en väg kvar efter det.
Lautaros böjda långinlägg från höger, Enzo Fernandez lönnmördarperfekta inväntande av ytan. Attacken, skallen, målet.
Bättre matcher har spelats i VM, men inte så många där blodet forsat i ilfart från Pampas till pyramiderna och tillbaka igen.
Halva Egyptens ledarstab fick kort på slutet, och jag förstår dem. De ville protestera mot domaren, mot världsordningen, mot allt.
På andra sidan grät Scaloni och Messi, till sångerna från 60 000 argentinare.
De är inte kloka. Men de är världsmästare, och de kan vara det om två veckor också.