Lee Strandberg är musikredaktör.
Lagune, som är en av två nya tältscener på årets Roskildefestival, har fyllts till brädden med taggade festivalbesökare. När Cobrah äntrar scenen flankerad av två dansare hörs ett öronbedövande jubel från publiken.
– Hon är så slay! skriker en dansk tjej i publikhavet euforiskt till vännen som står bredvid.
Drygt en timme tidigare i logen lägger den svenska artisten en sista hand på ögonmakeupen innan det är dags för kvällens konsert. Det platinumblonda svallet, den knivskarpa sminkningen och den kroppskramande outfiten i latex och mesh är alla delar av Cobrahs visuella signum.
– Jag kan bli väldigt provocerad när man, om man är en sexig tjej, ska låtsas att man inte är det. Det ska vara outtalat. Om jag är sexig visar jag pattarna, säger Cobrah skämtsamt när Sydsvenskan träffar henne.
– Det är allt eller inget. Jag dras till det extrema, men gör det inte i provokativt syfte. Det är glädjefyllt för mig, och det kittlar till när jag får göra det jag gillar, fortsätter hon.
Den klubbiga elektropop som gjort Cobrah till ett av genrens mest omtalade namn är, precis som artisten själv, motsatsen till blygsam. Med hits som ”Good puss”, ”Brand new bitch” och ”Feminine energy” har hon blivit känd för explicita låttexter om kvinnlig och queer sexualitet, njutning och makt.
På debutalbumet ”Torn”, som kom i våras, har hon delvis skiftat fokus. Texterna är mer öppenhjärtiga, råa och sköra än tidigare: Cobrah sjunger om längtan efter kärlek och om hjärtekross – utan att för den sakens skull tappa det rättframma tilltalet. På singeln ”Dog” beskriver hon kampen mellan viljor i ett förhållande: ”I want a dog, I want a puppy / I want a life together, you just wanna fuck me / I want a house, up on the hillside / I wanna die together, you just wanna feel my-”.
Genom åren har Cobrahs låttexter, hårda elektroniska ljudbild och fetishinspirerade estetik gett upphov till epitet som ”gay träningsmusik” och ”bdsm-pop”, en genre hon krönts till drottningen av. Men inför intervjun får vi instruktioner av hennes team om att inte tillskriva henne den typen av titlar.
– Jag tycker att det är en lat definition av vad jag håller på med. Jag upplever att musiken jag gör är konstnärligt skicklig, men när jag beskrivs som en bdsm-artist sätter det en stämpel på mig som person.
– Det är lite som när någon kallas för ”queer-artisten”, eller ”tjejrockbandet”. Jag tycker att det är nedvärderande. Det är inte så att bdsm-biten är irrelevant i sig. Jag har sådana visuella element och kommer alltid att ha det, det är en stor passion. Men det är inte det jag sjunger om, och det beskriver inte musiken. Det blir helt fel, fortsätter hon.
Cobrahs diskreta göteborgska skvallrar om en bakgrund på västkusten. Under uppväxten i hemstaden hittade hon hem i stadens emo- och metalscen, och via Berlins och Stockholms klubbkultur utvecklade hon sitt avantgardistiska konstnärliga uttryck.
Sedan debuten med ”IDKFA” 2018 har artisten fått inbitna fans världen över, och har haft med låtar både i Netflixserien ”Sex education” och i trailern till den kultförklarade regissören Yorgos Lanthimos film ”Kinds of kindness” med Emma Stone i huvudrollen. Dessutom har hon samarbetat både med kända artister som Demi Lovato och Grimes, och hajpade namn som Ashnikko.
Men trots att hennes låtkatalog har långt över hundra miljoner strömningar på musikplattformar som Spotify och Youtube, och trots att hon nominerats till både P3 Guld och tre grammisar – hon kammade hem en i kategorin Årets Elektro/Dans 2024 för ep:n ”Succubus” – är Cobrah något av en doldis i hemlandet.
– Det beror nog på två saker. Dels tror jag att jag har fingret lite mer på pulsen. Den musik och den genre jag håller på med är större internationellt. Dels upplever jag att Sverige är ganska enkelriktat i det musikpolitiska systemet. Man blir antingen anammad här, eller utesluten, för att marknaden är så liten. Jag är inte signad i Sverige och har haft ett internationellt team sedan start, så det är ärligt talat ingen på Atlantic som sitter och mejlar Nyhetsmorgon. Och vice versa, hade jag varit här hade de inte suttit och skrivit till whatever som finns i USA.
Nyligen avslutade Cobrah en turné i Nordamerika, där hon bland annat spelade på den prestigefyllda Coachellafestivalen, och i storstäder runt om i Europa. När hon gör ett stopp på Roskildefestivalen har scenografin tillfälligt flugits in – från Lettland.
– Showen är väldigt dyr, och den är ännu dyrare att göra på festival, eftersom vi måste flyga in hela scenbygget. Nu har vi ingen turnébuss att använda oss av. Vi funderade på om vi skulle göra om något, men vi har behållit nästan allt.
– Jag har försökt att kompromissa så lite som möjligt, och det har egentligen varit temat genom hela första albumet. Jag har väntat så otroligt länge på att få släppa det, ända sedan jag gjorde min första ep. Om vi ska göra det här ska vi fan göra det ordentligt. Jag får gå jättemycket back, bara vi får en chans att göra det så som jag tänkt mig. Vi kan kompromissa på nästa album.
Under turnén gjordes inga stopp i Sverige, men i augusti får de svenska fansen en sällsynt chans att se Cobrah på hemmaplan, och dessutom i hemstaden. Då intar hon Way Out West.
– Det känns ännu större än att spela på Coachella. Det är mer personligt, det ska bli speciellt att komma hem.