En av det armeniska folkmordets sista överlevare har gått ur tiden. Nästan 112 år gammal dog Mary Ouzghoushian Vartanian den 28 juni 2026. Hon föddes i Kilikien, i staden Antep, i dåvarande Osmanska riket den 17 augusti 1914.
Några månader senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet med massarresteringar av armeniska intellektuella. Innan mördandet upphörde hade mellan en och två miljoner armenier mist sina liv. De som inte mördades i uttänkta och systematiskt genomförda massakrer deporterades till det syriska ökenområdet Der-Zor, till fots med de ägodelar som gick att bära i händerna.
För majoriteten slutade vandringen med död under förnedrande former. Familjer med särskild ställning, värdefulla kontakter eller eftertraktade kunskaper kunde undslippa deportering och stanna kvar i sina hem. Den möjligheten hade familjen Ouzghoushian. En släkting arbetade som läkare i Antep och kunde genom sitt inflytande skydda sina familjemedlemmar.
När tidpunkten för det armeniska folkmordets slut dateras är det vanligt att ange dess slutpunkt samtidigt med första världskrigets 1919, men faktum är att övergreppen fortsatte flera år in på 1920-talet.
Turkarna, som efter nederlagen i första världskriget hade tvingats underteckna fredsfördraget i Sèvres, accepterade inte den nya världsordningen. Under ledning av Kemal Atatürk upprättades en nationalförsamling i Ankara varifrån man planerade en motoffensiv som mynnade ut i det turkiska frihetskriget (1919-1923) och lade grunden för den moderna nationalstaten Turkiet.
I april 1920 angreps så Antep av kemalisterna. Armenierna bjöd motstånd tillsammans med franska beskyddande styrkor i strider som pågick under närmare ett års tid innan det turkiska övertagandet av staden var fullbordat. För att hylla de militära framgångarna döptes staden om till Gaziantep. Familjen Ouzghoushian skonades inte längre utan tvingades över en natt att fly till Aleppo i Syrien.
Den sammanhållna familjen skapade en ny tillvaro i Syrien. Mary gifte sig 1935 med violinisten och kompositören Hovhannes Vartanian, även han bördig från Antep, och fick tillsammans med honom sex barn.
Efter en period i den libanesiska huvudstaden Beirut placerade ödet Mary, som då hunnit bli änka, i Massachusetts, USA, där hon i sällskap av sina barn och efterföljande generationer kvarstannade livet ut.
Vi har kanske redan passerat dagen då de som var där inte längre kan berätta vad som hände.
Trots avståndet till ursprungslandet förblev bandet till hennes historia starkt. Livet igenom knypplade hon bonader enligt traditionellt armeniskt hantverk med texten Հայեր Թող Չմորնան Ապրիլ 24 (”Må armenierna aldrig glömma den 24 april”). I den kärleksfulla dödsrunan skriver hennes familj: ”Vi finns därför att hon överlevde.”
Exilen har för armenierna blivit ett livsvillkor. Det förlorade landet går inte att återvända till, utan måste symboliseras så gott som det är möjligt. I frånvaro av erkännande av turkisk skuld och att många länder, däribland Sverige, inte formellt erkänt folkmordet blir vittnesmålen från de överlevande en ofullständig men oumbärlig länk till historien.
Vi har kanske redan passerat dagen då de som var där inte längre kan berätta vad som hände. Ansvaret för att ta vara på överlevarnas berättelser och upprätta mänsklig värdighet i förhållande till deras, vårt gemensamma, öde ligger numera hos oss.
Först när deras vittnesmål integreras i historieskrivningen och ges symboliskt erkännande kan vi tala om en samhällsgemenskap värd namnet.