Ändå kommer jag hem från Almedalen med en sak väldigt tydligt i huvudet: allt börjar med människorna.
Det är en minst sagt fascinerande, unik och lite märklig miljö. Under några intensiva dagar trycks landets politiker, företagare, opinionsbildare och journalister ihop i några kvarter i Visby. Det gör uppenbart något med oss när människor möts, får utbyta tankar och åsikter och knyta nya bekantskaper. Och det är just där någonstans företagande börjar.
I Visby fick jag i olika sammanhang prata om entreprenörskap och investerarperspektiv, som ju är mina hjärtefrågor.
I ett panelsamtal fick jag frågan vad som är viktigast när jag tittar på möjliga investeringar i bolag. Jag behövde ingen betänketid alls. Förutom att det självklart måste finnas ett problem som bolaget löser och en produkt som det finns efterfrågan på handlar det just om människorna. De är nyckeln.
För all form av företagande börjar med människor som tror tillräckligt mycket på en idé för att göra något åt den. Och vågar satsa tid och resurser på just det.
Här ser jag också en tydlig förändring. Förr handlade entreprenörskap ofta om det ensamma geniet. En person kom på en idé, ”satt i en källare” och försökte övertyga någon annan om att finansiera resan.
Den tiden är i praktiken förbi. För i dag handlar modernt företagande om att samla ett kompetent team som kompletterar varandra och kan överleva motgångar, kapitalbrist och dålig tajming.
Därför har jag en stenhård regel: jag investerar aldrig i bolag med bara en grundare. Det beror inte på att jag misstror enskilda individers förmåga, utan på realism. Att bygga bolag är jäkligt svårt. Det tar längre tid än man tror, kostar oftast mer än man räknat med och prövar människor hårdare än de flesta förstår. Längs vägen händer livet. Hälsa, familj, utbrändhet, ekonomi och förändrade förutsättningar och drivkrafter påverkar alla människor.
Om hela bolaget vilar på en enda person blir varje privat förändring en potentiell katastrof för verksamheten. Ett starkt team kan däremot parera smällarna, dela på bördan, utmana varandras idéer och byta kurs när verkligheten inte följer affärsplanen.
Därför borde också människor och personal vara en av de viktigaste utgångspunkterna när vi talar om hur vi kan stimulera entreprenörskap i Sverige.
Det är också därför jag tycker att frågan om personaloptioner förtjänar mer uppmärksamhet. Det kanske låter tekniskt, men i grunden handlar det helt enkelt om att kunna samla rätt personer kring ett bolag och få dem att vilja vara med på resan. Växande företag kan inte konkurrera med storbolagens löner, bonusar eller trygghet. Men de kan erbjuda delaktighet, ansvar och en möjlighet att få del av den framtida värdeökning som medarbetarna själva är med och skapar.
Men då måste reglerna också hänga med. I dag är de fortfarande för snäva, för krångliga och för dåligt anpassade till hur växande bolag faktiskt byggs. Fler företag borde omfattas, gränserna för bolagens storlek och ålder borde ses över. Takbeloppen behöver höjas. Regelverket behöver också bli enklare att förstå och använda så att personaloptioner blir ett praktiskt verktyg för fler växande bolag, inte bara för dem som har tid och råd att navigera i krångliga regler.
Med detta sagt tycker jag också att det ibland är väldigt mycket gnäll i den svenska entreprenörsdebatten. Om villkoren för företagande verkligen vore så usla som det ibland låter hade Sverige inte fostrat så många snabbväxande och internationellt framgångsrika bolag.
Vi har uppenbarligen något som fungerar och det ska vi inte prata ned. Men just därför borde vi också våga skruva på det som fortfarande bromsar.
Jag kommer aldrig att bli en minglare, men jag gillar människor.