Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Efter att nästan på egen hand ha burit ett begränsat tyskt fotbollslandslag till VM-finalen 2002 satte sig den tyske spelaren Michael Ballack ned i omklädningsrummet och grät.
Världens just då kanske bäste mittfältare skulle inte få spela i finalen. I den sjuttionde minuten hade han ”tagit en för laget” och fällt en motståndare för att hindra en omställning – den DDR-födde stjärnan blev avstängd och fick se sitt livs match från läktaren.
Ett försvagat tyskt landslag förlorade finalen mot Brasilien. På sätt och vis kom det att sätta tonen för en karriär som var glänsande, men alltid bara nästan kom hela vägen fram. Sin sista chans att spela i VM missade Ballack efter att ha fått benet brutet i klubblagssäsongens allra sista match.
Tjugofyra år senare ställer sig världens mäktigaste man framför kamerorna och säger:
”Han fick ett rött kort. Jag visste inte vad det betydde och tänkte inte så mycket på det. [...] Men så fick jag höra att det betyder att han inte får spela i nästa match. Jag pratade med Gianni (Infantino) och bad Fifa se över situationen igen. Det är väldigt orättvist.”
Jag rekommenderar alla att se klippet från Donald Trumps presskonferens i sin helhet. Allt – från sättet han skriver om sportens regler utan att kunna dem till de nickande sykofanterna i bakgrunden – är en skrämmande inblick i hur politisk och sportslig makt fungerar just nu:
En gammal man ser något på tv som gör honom arg. Sedan lyfter han på telefonen.
Det spräcker den illusion av rättvisa som tävlingen lever på.
Konsekvenserna är förstås värre när bomber faller snarare än fotbollens regelverk – men för världens största sport står någonting helt avgörande på spel.
Man kan säga att Fifa hittills har haft en deal med sin publik: De får lov att sälja ut precis vilka principer som helst, men i samma ögonblick som visslan går och bollen är i spel måste det gå att glömma bort.
Showen har blivit bättre och större än någonsin förut – och så länge den blir det verkar diktaturkramande och utnyttjande av migrantarbetare ha varit ett rimligt pris att betala för det.
Att häva avstängningen av USA:s Folarin Balogun är förstås inte värre än att sälja ett helt mästerskap. Men det är kvalitativt annorlunda i det att maktspelets och korruptionens principer nu tillämpas på själva fotbollsplanen i stället för vid sidan om den.
Det spräcker den illusion av rättvisa som tävlingen lever på.
Genom att låta den politiska makten intervenera i tävlingslogiken har Fifa inte enbart gett upp om den egna integriteten. De har också släckt lite av det magiska skimmer som gör turneringen levande, och öppnat dörren för alla möjliga misstankar och ifrågasättanden.
Vilken domare skulle ha vågat ge USA ett nytt rött kort när priset är att bli kallad ”suspect” av värdnationens president – och inte ens fotbollen backar upp dig?
Sportsligt kan vi bara glädjas över att Belgien trots beslutet slog USA på ett övertygande sätt.
Det var rättvist. För motståndarlaget Belgien, för idrotten själv och för alla som liksom Michael Ballack någon gång har levt efter eller brutit mot spelets regler och gråtit de tårar som är konsekvensen av att göra det.
Men det kan ändå inte återställa det förtroende som förlorats eller den illusion som nu har gått i kras. Om reglerna inte gäller för alla betyder det spel de upprätthåller inte längre någonting.