Behrang Safari konstaterar i sitt ”sommar” att han är helt okej – som fotbollsspelare, kompis, bror, son och man. Han berättar om vägen från fina Lund där folk ”spelar handboll och gör läxorna” till betongblocken i kaxiga Malmö som ska ta honom vidare ut i Europa. Och till landslaget – fast han ”mest satt på bänken”.
Han har en dröm om att bli en hjälte för sina söner, men när tvillingarna diagnostiseras med autism tvingas han ta sitt livs svåraste beslut: att flytta hem till Sverige, precis när karriären är på topp.
”Den enda jag tänkte på var min själv”, bekänner Safari och beskriver hur det första halvåret känns som en uppoffring.
Det ringar in tonen för hans ”Sommar i P1” – som är en berättelse präglad av självinsikt och självdistans. Safari är bjussig och har glimten i ögat när han berättar om sina fuck ups – som när han smygfotar Zlatan och glömmer stänga av blixten och sen tvingas hitta på en undanflykt.
Men framför allt är det brutalt ärligt om egna tillkortakommanden, och en pappa som gör allt för att bli den hjälte sönerna förtjänar – även när allt inte blev som det var tänkt.
Som pappa verkar han mer än okej.
Som sommarpratare är han det definitivt.