Vem ska ni ringa nu då? Blir det ekonomiska sanktioner mot Belgien redan i morgon? Eller kommer det antydas behov av att rätt och slätt annektera Baarle-Hertog-enklaven?
Äh, det ligger nära till hands att bli både raljant och hånfull, men det finns väl egentligen inget behov av det.
When they go low, we go high.
Team USA har blivit utspelade, utklassade, utslagna. Inget de säger eller gör nu kan ändra på den saken.
För egen del så kan jag härmed summera en lycklig dag som fotbollsbelgare. Om vi bortser från det svenska landslaget tror jag aldrig tidigare att jag kommit till en VM-match med så ensidiga känslor.
Målade mig smurfblå
Neutral? Objektiv? Opartisk?
Inget av de ovanstående. Absolut ingetdera.
Mentalt målade jag mig smurfblå och klippte håret med Tintin-lock så fort jag kom till Seattle. Jag skrålade Jacques Brel-chansons till Technotronics-beats, jag drack Leffe och kissde ut den med obekymrad Maneken Pis-swagger.
Det var ju belgarnas förbundskapten Rudi Garcia som formulerat att de inte bara kämpade för sig själva, utan för fotbollen i allmänhet, dess integritet och etik.
Väldigt många köpte in sig på den parollen, det konceptet, och jag var en av dem.
Den här dagen var Belgien inte bara Belgien längre, det där lite halvbleka landslaget från den konturlösa staten. I stället var de företrädare för vår fotboll, den fotboll som vuxit fram organiskt under 160 års tid, den fotboll som blivit hela världens största kulturella kraft.
Slut på fjanterierna
De spelade för oss alla.
Seattle är en både vacker och välkomnande stad, men i dag hade den förvandlats till motståndarmark. Att vara på plats kändes lite som att vara utsänd på uppdrag bakom fiendens linjer.
Belgarna var inte fler än några hundra, amerikanerna kändes som en miljon man. Som vanligt flög det stridsflygplan över arenan strax före avspark, och när publiken vrålades igång nådde skränometern snabbt över 140 decibel. ”Kan orsaka omedelbar, permanent hörselskada”, meddelade min telefon.
Men sedan började matchen, och sedan var det slut på fjanterierna.
De amerikanska spelarna var som paralyserade, medan belgarna var uppretade på gränsen till ursinniga. Fullständig överkörning, total klasskillnad.
Leandro Trossard och Dodi Lukébakio hade lekstuga på kanterna. Timide Charles de Ketelaere såg ut som ett fysmonster genom sin tajming. Youri Tielemans ägde ett helt mittfält, enbart genom spelförståelse och smartness.
Fotboll, så som vi känner den. En sport där det kvittar hur mycket du rusar omkring om du inte vet vad du gör, där sanningen till slut visar sig på planen.
För den som ville ha en provkarta på hur en välskolad aristokrat kan behandla en uppkomling med storhetsvansinne så var det här nästan övertydligt.
Belgarna lugna, kloka, strukturerade. Amerikanerna otåliga, vilsna, utspridda.
Att FIFA har tagit så många av oss till fotbollsradikaliseringens brant är sorgligt på så ohyggligt många sätt, men en av alla negativa bieffekter är att Team USA blir det som en viss typ av amerikanare kallar collateral damage.
Jag har gillat att jag gillat dem. Nu går det inte längre, nu är det rätt igenom omöjligt.
Oklädsam fnittrig skadeglädje
Det är en sympatisk spelargrupp, som drivs av ett större syfte. De spelar för att ta fotbollen till en plats där den aldrig tidigare varit här i USA, och var på god väg att lyckas.
Nu blev det offrade för någon annans syften, på någon annans altare.
Såhär dåliga är det ju egentligen inte, men det är ett ungt och relativt oerfaret lag som redan försökt axla ett väldigt stort ansvar. Nu placerades de mitt i ett idrottspolitisk svampmoln omedelbart efter bombnedslaget – och de kunde inte hantera det.
Efter att hans spelare gått bort sig på ännu någon blindyta sparkade Mauricio Pochettino frustrerat på ett ställ med vattenflaskor. Vad var det som hände, vad var det som pågick...?
Harvard-smarte målvakten Matt Freese betedde sig som tidernas dumbom, ledarfiguren Tim Ream förvandlades till sorglustig sprattelgubbe.
Stackars Folarin Balogun kom ingenstans mot Nathan Ngoy – och slog bort de få chanser han ändå fick – och byttes till sist ut inför tysta, förstummade läktare.
Det är inte de här killarnas fel att det blev såhär, men nu var det såhär det behövde bli.
Förödmjukelse genom fotboll. Romelu Lukaku svepte in 4-1, hans lagkamrater dansade Trump-dansen vid hörnflaggan och jag kände en ren, blossande och oförblommerad belgarkärlek.
Fotbollen vann i kväll, och bara tanken på hur det här resultatet landar i arrogansens maktrum fyller mig med en oklädsamt fnittrig skadeglädje.
USA är välkomna tillbaka för ett nytt försök nästa gång, förutsatt att de kollektivt accepterar spelreglerna. Fram till dess får de strävsamt och envetet bygga vidare, förlika sig med att fotbollen fortfarande inte erbjuder några genvägar.
För egen del ska jag beställa en belgisk bortatröja, hänga upp några Magritte-målningar på väggen boka ett semesterboende i Oostende.