Där fackförbundet Sveriges lärare ser en historisk reform, ser Sveriges kommuner och regioner, SKR, risker för besparingar (DN 1/7). Det handlar om lärarnas arbetstid, som från och med nästa höst kommer att vara reglerad, för att skydda lärarnas undervisnings- och planeringstid. Det ska inte längre gå att lägga olika bisysslor i skolan på lärarkåren.
"Vi gör det här eftersom det idag inte finns några hinder för arbetsgivare att schemalägga lärare mer och mer, och tvinga dem att göra allt annat än att planera och följa upp sin egen undervisning" motiverar utbildningsminister Simona Mohamsson (L) sin reform. Att schemalägga lärare som rastvakter eller för att städa klassrum har enligt utbildningsministern varit ett sätt att spara in på skolan, som måste stoppas med bindande lagstiftning.
En sådan reglering fanns förr, men avskaffades för 30 år sedan som en följd av kommunaliseringen av skolan. När staten släppte det huvudsakliga ansvaret för skolan öppnade man upp för ökad flexibilitet för kommunerna som tog över det. Dessutom litade man till den svenska modellen, det vill säga att arbetsmarknadens parter skulle nå en överenskommelse om tid avsatt för planering och undervisning. Det har man inte lyckats göra, varför staten nu känner sig manad att kliva in och styra upp med lagstiftning. Det man nu gör är alltså ett klart avsteg från den svenska modellen.
Visst finns det något logiskt i att behöriga lärare ska få använda sin tid till det som de faktiskt är utbildade för, det vill säga att planera och genomföra undervisning snarare än massa kringarbete som inte kräver samma yrkeskunnande. Och det stämmer att en god arbetsmiljö är en förutsättning för att locka fler till läraryrket, och få dem att stanna. På så sätt är intentionerna goda.
Det kan dock finnas anledning att mildra förväntningarna på det som Anna Olskog, ordförande för lärarfacket, kallar seklets viktigaste reform. För reglering är inget magiskt trollspö som får skolans problem att försvinna över en natt. Att en lärare får slut på undervisningstid, innebär inte med nödvändighet att en skola plötsligt har medel och utrymme för att anställa en till. Dessutom behöver lärare rimligen inte samma tid för planering och undervisning under hela sitt yrkesliv, visst behöver lektionsupplägg revideras men en erfaren lärare har mer att luta sig mot än en nyutexaminerad som därför sannolikt behöver mer tid, men det reglerade undervisnings- och planeringstiden är samma för alla. En sådan one size fits all-lösning lär även stoppa lärare som har slut på undervisningstid, även om de känner att de skulle orka och klara fler timmar för att sy ihop schemaläggningen på ett bra sätt. Lärare ska få ägna sig åt undervisning, men att sätta ett tak kan även hindra just det.
Dessutom finns farhågor att regleringen kommer att leda till större klasser och mindre undervisningstid av behöriga lärare för eleverna. Invändningar från SKR, som företräder de kommunala huvudmännen, och Almega som talar för privata diton, samt andra remissinstanser förtjänar att mötas med mer eftertanke från utbildningsministern än att avfärda det som "bullshit" eller ett man "målar upp spöken" (DN 30/6) – eller i alla fall en förklaring av varför man gör en annan analys, som inte bara är att SKR är socialdemokratiskt styrt. Särskilt som Liberalerna inför valet lovar ett maxtak på 20 elever per skolklass – då förtjänar väljarna svar som inte bara är mer reglering utan hänsyn till de potentiella konsekvenserna.
Lärares arbetstid ska framöver styras av bindande lagstiftning. Även om intentionerna är goda, finns risken att det leder till nya problem.