De lever au pair-drömmen i USA – men det finns en baksida
Publicerad 06.22
DALLAS, TEXAS. Svenska Elin, Agnes och Sofia lockades av au pair-drömmen i USA, där familjer erbjuder allt från lyxhem till privatjet – och ibland utnyttjar unga tjejer som betjänter.
Men en sak hade de inte räknat med:
Alla gömda vapen.
Sofia Iliushyna lutar sig in i baksätet.
Värmen dallrar över parkeringen i Dallas. Ur bilen drar hon fram en välbekant figur, en stirrig flicka med spretiga flätor. Pippi.
Hon köpte mjukisdockan som en present till flickan i värdfamiljen under sin senaste Sverigeresa.
– Vad fin! säger Agnes Hallberg, 21, och Elin Lindegren, 21, som står intill.
De tre svenska au pairerna har bara känt varandra i några månader, men i Texas räcker det långt. Eftersom de är ungefär lika gamla har de snabbt blivit varandras stöd i USA; de snackar dejtingliv, byter råd, jämför erfarenheter.
Och skräckhistorier.
19-åriga Sofia kom från Dalarna till Dallas för tio månader sedan. På dagarna tar hon hand om en bebis på 1,5 år.
Elin, från Uddevalla, är nyaste tillskottet. Hon har varit hos sin tvåbarnsfamilj i två månader.
Agnes, 21, är veteranen i gänget. Hon kom till Texas i fjol. Först till en annan värdfamilj, nu till en trebarnsfamilj bestående av en ensamstående mamma och barn på åtta, elva och fjorton år.
Det har varit en utmaning.
– Det är som om jag blir den andra föräldern ibland. Värdmamman är dessutom borta rätt mycket, vilket kan vara rätt tufft, säger hon.
– Även när jag har slutat och mamman är borta vänder sig barnen till mig. Så det finns inga tydliga gränser för när man jobbar och är ledig.
Även om alla tre trivs i sina nuvarande familjer har de också sett au pair-livets baksida. De ser hur en nära vän, en svensk, utnyttjas systematiskt – hon används som alltiallo, hushållshjälp och jobbar övertid, långt utanför vad en au pair får användas till.
I USA är reglerna tydliga: au pairer får jobba max 45 timmar i veckan, högst tio timmar om dagen, och i grunden ska jobbet handla om barnen.
Men i praktiken tänjer många värdfamiljer på gränserna. De vill nyttja dem, ofta unga tjejer, till att storhandla, laga middag åt hela familjen, gå ut med hunden, skjutsa barnen, lämna och hämta. Från tidig morgon till sen kväll.
– Många rika familjer tror att man får använda sin au pair som en betjänt, eller assistent. De förväntar sig att man kan jobba när som helst, säger Sofia.
Att klaga är svårt. Maktförhållandet är ojämnt, säger de. Man är beroende av att allt fungerar i familjen, eftersom man både bor under samma tak och får sitt visum genom organisationen. I teorin ska au pairer kunna få stöd lokalt och använda organisationen för att göra en så kallad ”rematch”, alltså byta familj. Men i praktiken, säger de, fungerar det sådär.
Svenskarna har sett personer försöka byta familj utan att få hjälp. De har också sett exempel på tystnadsplikt som bryts, där organisationen bromsar nya matchningar och sprider information som inte borde lämnas ut.
För unga i ett främmande land kan det göra dem extra utsatta. Alla tre har hört en rad skräckhistorier. En del kommer direkt från vänner, som berättelser om pappor som kommit in i deras rum berusade på natten. Andra, grövre, sprids som vandringssägner. De handlar bland annat om hur unga au pairer ibland betraktas av män.
– Min värdmamma frågar mig till exempel: ”När du träffade de där föräldrarna, tittade pappan på dig på något konstigt sätt?” Hon har hört att det är så, säger Elin.
Andra svenska tjejer har åkt hem, säger de, bland annat efter att värdföräldrarna varit elaka och skällt konstant. Det gör att det sällan känns helt tryggt att säga ifrån.
Tjejerna sätter sig runt ett bord på aktivitetscentret i en park i Dallas. De har flytt hettan in i ac:n, och samtalet blir snabbt livligt. Au pair-livet rymmer också mycket av det de hoppades på: äventyr, vänner och chansen att upptäcka ett nytt land.
Många av familjerna har det dessutom rätt gott ställt. Stora hus. Pooler. Ingen extrem rikedom, säger Sofia, men mycket beror förstås på vad man jämför med.
– Ett vanligt värdfamiljehus här är som ett rikemanshus i Sverige, säger hon.
Elin berättar att hon övervägde att välja en ”superrik” värdfamilj i USA. Den svenska pappan i familjen var chef på ett stort företag, och hon hade flera videointervjuer med dem för att se om det kunde passa. Där framkom att familjen åkte privatjet och krävde klädkod på sin au pair. Men fick inte se ut som en slashas, i exempelvis träningskläder, hemma hos dem.
– Det var i princip det första de sa, att de brydde sig om hur jag såg ut, säger hon.
– Och vid första mötet så sa pappan, som ofta var på arbetsresor, att ”om du någonsin hör från mig så kommer det att vara när du har gjort något dåligt”. Då kände jag, nej, det här känns inte bra.
Hon valde i stället en annan familj, där hon kände sig mer uppskattad.
Agnes nickar.
– Det är det jag har hört om. De liksom rikare familjerna behandlar en mer strikt, med inställningen ”du jobbar för mig”.
– Även fast man tänker att det är rikt och glamoröst måste man tänka på att man också ska bo där på heltid.
Texas är också en plats där kulturkrockarna duggar tätt.
Delstaten är enorm till ytan och har tre gånger så många invånare som Sverige. Här kör man överallt, på sexfiliga motorvägar, gärna i stor pickup. Kristen tro, traditionella könsroller och konservativ politik sitter i gjutet väggarna.
– Det är väldigt mycket ”Trump, Trump, Trump”, säger Sofia.
– Jag är inte politiskt involverad så jag bryr mig inte så mycket. Men det är väldigt många som gör det.
De andra håller med. Ofta är det bäst att vara tyst, tänker de. I USA upplever de att det politiska klimatet blivit hårdare. Många på visum är rädda för att kritisera administrationen, inte minst med alla nyheter om ICE och gränspolisen i bakhuvudet.
– Det är speciellt. Jag vill helst komma tillbaka hit i framtiden, så jag är rädd för att yttra mig politiskt. Jag har läst att de kollar ens telefon, och på sociala medier väljer jag att inte gilla eller reagera på sådant innehåll, säger Agnes.
Och så är det abortfrågan. Texas har de senaste åren fått ett av USA:s strängaste förbud. Den som utför en förbjuden abort kan dömas till flera års fängelse. En särskild lag gör det dessutom möjligt för privatpersoner att stämma den som hjälper till och få 10 000 dollar.
Elin får stora ögon. Hon har inte hört att det var riktigt så strängt. Sofia har pratat om det med sin värdmamma. Agnes tycker att det är tragiskt hur få undantag som finns jämfört med Sverige.
– Det känns som att de, nu när jag har flyttat hit, går tillbaka i tiden på något sätt. Särskilt när det gäller kvinnors rättigheter. Det tycker jag är väldigt synd. Jag gillar USA överlag, men det är synd att det ska vara så.
Men för svenskar är vapnen kanske ändå den största chocken. Det vimlar av dem.
Sofia berättar om en dejt med en kille hon träffade för första gången. När de kramades kände hon något hårt mot ryggslutet.
– Och jag insåg, oh my god – det är en pistol, säger hon.
– Det blir läskigt. Sedan pratade jag med honom och han sa ”det är så vi grabbar gör här. Om något händer kan vi stå upp för tjejen”.
De andra har liknande historier. Agnes berättar om hennes tidigare värdfamilj som hade vapen gömda i varenda vrå. En gång öppnade hon ett köksskåp för att ta en tallrik. Vips – där låg ännu en pistol. I andra hus var vapnen inlåsta.
– Men de visade den för mig och sa ”om något händer – då finns den här”. Vilket fick mig att känna… va, hallå? Ska jag springa och hämta pistol om något händer? Det känns jättekonstigt.
Att familjen pekar ut vapnen, så att au pairen ska veta vad som finns om något hotar barnen, känner de andra igen.
– Jag tänkte: jag vet inte ens hur man håller i en pistol, säger Sofia.
– Man har ju sett skräckfilmer och sådant där familjemedlemmar ”snear”. Det är det läskigaste tycker jag. Särskilt när det är så lättillgängligt, fyller Elin i.
Agnes säger att hon hört från en vän att hennes värdföräldrar till och med måste gömma pistolerna för varandra när de bråkar.
– Vilket jag tycker är helt sjukt, säger Agnes.
Sofia skakar på huvudet.
– Det är så konstigt att du får köpa vapen när du är 18 år – men inte alkohol eller cigaretter. Det är verkligen udda för oss som är svenskar.
Förklaringen de får är ändå densamma: Alla andra har vapen. Då måste man också ha vapen, för att kunna skydda sig själv.
Sofia berättar att en kille hon dejtade dessutom ville lära henne att skjuta.
– Han sa: jag ska lära dig. Jag sköt inte på riktigt. Men jag höll i den, han visade hur och vart jag ska trycka.
Dejtinglivet har varit en annan utmaning. Hemma får de inte ha manligt besök. Och ska de ut på dejt får de inte lämna ut familjens adress, om killen vill hämta dem.
De berättar om katastrofala dejter, men också om roliga kvällar på dansställen med cowboys och linedance.
– Jag förväntade mig ändå lite bättre dejtingliv här, säger Sofia.
Skillnaderna mot Sverige är stora. Här väger traditionella könsroller tungt. Mannen ska vara macho, bjuda på hela dejten, skjutsa och uppvakta. Sverige känns mer 50–50.
De uppskattar det amerikanska dejtandet på vissa sätt. De ser spår av hur samma, mer gammeldags roller, går igen i familjelivet.
– Jag blev chockad när jag pratade om hur vanligt det är med hemmafruar här. Det är inte ens en grej i Sverige att kvinnan är hemma och mannen jobbar. Det är udda, men skolsystemet och barnomsorgen är så annorlunda, säger Agnes och fortsätter.
– Så ibland kan jag förstå att mammor måste vara hemma för att det ska fungera här.
Sofia säger att hennes värdmamma sa upp sig från jobbet i höstas. Nu tränar hon, städar, lagar mat och träffar vänner i vardagen, samtidigt som hon har en au pair till sin dotter.
– Jag gillar det. Det är typ så jag skulle vilja ha det, säger Sofia och ler.
Men för Agnes är det långt från hennes egen bild av livet. Hon ratar det amerikanska hemmafrulivet.
– Tvärtom. Jag älskar att vara au pair – men jag hade aldrig bara kunnat vara hemma med barn hela tiden. Då hade jag blivit galen.