Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Sötningsmedlet håller på att segra över sockret och det märks inte minst i den mest klassiska av läskedrycker: Coca Cola. Bolaget sponsrar sommarens fotbolls-VM, och i Sverige har den sockerfria varianten stått i fokus, i en fånig kampanj som tapetserades i Stockholms tunnelbana.
Men det märks inte bara där. När matredaktören för svenska Elle tipsar om sommarens stranddryck skriver hon: ”jag tycker gott man kan passa på att packa ner ett par svalkande Coca Cola Zero Lemon som har gjort comeback. Den är farligt god att dricka iskall direkt ur burken”.
Förlåt vän av ordning: kan något utan kalorier vara ”farligt gott”? Kan det över huvud taget vara gott?
Andelen såld sockerfri läsk i Sverige uppgår idag till 60 procent av läskförsäljningen. Siffran viskar om en tyst revolution på läskhyllorna. Vi har, i kampen mot övervikt, gjort det som en gång definierade läsk till ett randfenomen. Coca Cola-burkar i Stockholm utan ”zero”-betäckningen betraktar jag numera som utrotningshotade.
Jag är själv djupt beroende av sötningsmedel. Jag klämmer ofta en burk Zero till lunch, eller några rågade glas Fun Light, i vackert kemisk kulör.
Förr i tiden drack jag ofta sockerläsk, men någon gång började jag i enlighet med tidsandan se det som ett gift – sen dess har jag rasat i vikt. ”Nothing tastes as good as skinny feels” som supermodellen Kate Moss en gång sa.
Jag minns faktiskt nästan inte hur socker smakar. Men jag minns hur jag som barn gick till affären för att handla tre olika nya galna Fanta-smaker. Det vattnas i munnen av att tänka på det, det var ett rus som inget aspartam i världen kan ge mig.
När jag än en gång öppnar en kall Coca Cola Zero från min lokala bensinstation och frågar mig vad den ger mig, inser jag att svaret är: tomhet.
Jag blir inte ”mätt” som när min tvååriga son får hetsdricka Festis – i zeroburken finns ingen höghet. Det är en låtsaskick, en torrfylla. Man vill ha mer, för man hoppas att den här gången få känna något litet, men hur mycket man än knackar är det ingen hemma. Aspartam krasar inte mellan tänderna. När zeroburken är tom vill jag ha en ny, men den kommer inte ta mig någonstans. Allt gott har en baksida, och går det inte att överdosera på det är det meningslöst strössel. Det är inte en dryck värdig sommaren, årstidernas krona.
Vi lyssnar på de nya råden och dricker Zero och tror att det ger oss något.
Så om vi svenskar tror att en lightläsk är sommarens och fotbolls-VM:s stranddryck betyder det att vi inte kan inte hantera sötningsmedel, på samma sätt som vi inte verkar kunna hantera socker.
Sverige fick en sockerpsykos någon gång på 1930-talet. Sockret sågs som ett ”superlivsmedel” – vi svenskar var maskiner som behövde energi, och något renare än raffinerat socker fanns inte. Staten och sockerbolagen försökte få oss att äta och dricka mer av det söta, och det gjorde vi.
Sedan dess har hela samhället gjort en helomvändning: socker suger! Vi lyssnar på de nya råden och dricker Zero och tror att det ger oss något.
Därmed misstar vi fejk för fest, vilket tyvärr är ett av våra samhällsproblem, i likhet med när vi kastar oss över nikotinfritt tjejsnus, hotellfrukostarnas bake off-frallor och billiga plastplagg från Shein.
Nu är jag för knuten till tidsandan för att någonsin älska socker som jag gjorde som barn, det känns alldeles för bra att vara smal. Men som nation måste vi kunna hantera gifter. Inte konsumera socker som amerikaner – men vi måste förstå vad det har för potential.
Ett förslag: vi börjar alla dricka små glas med läsk, kanske en gång i månaden, som en utdragen ayahuasca-ceremoni. Vi sitter i en ring och minns tillbaka till den guldålder då vi visste hur man dyrkar sockret. Sedan måste vi sluta med Zero.