Natos toppmöte som inleds i Turkiets huvudstad Ankara idag har som främsta syfte att visa upp enighet i stödet till Ukraina. Faktum är att ett slut på kriget som varje månad skördar tiotusentals människoliv bara kan uppnås om Moskva ser att väst inte kommer att ge vika och att det därför är lönlöst att fortsätta gå på offensiven. Ryssland kan avsluta striderna när som helst genom att gå med på vapenstillestånd. Det är ett minst sagt generöst erbjudande från både väst och Ukraina eftersom det i praktiken innebär att Moskva behåller kontrollen över de ockuperade territorierna. Ingen kan på allvar påstå något annat än att skulden till den uteblivna vapenvilan ligger på Kreml.
Med tanke på Ukrainas tydliga framgångar på sistone i att slå mot rysk energiinfrastruktur borde Natotoppmötet kunna präglas av optimism. Men den spända relationen mellan Trump-administrationen och Europa kastar långa skuggor över mötet. Skulle de utmynna i öppen konflikt mellan Trump och de europeiska ledarna stärker det de krafter i Kreml som hoppas att västlig splittring ska underminera Ukrainas motståndskraft och i det ser ett skäl att fortsätta kriget.
Nu ska inte spänningen mellan USA och Europa överdrivas, vilket ofta sker av dramaturgiska skäl. Trumps retorik är en sak, och i huvudsak ägnad hemmapubliken. USA fortsätter i praktiken att spela en helt central roll i Nato och understödjer dessutom Ukrainas krigföring både direkt och indirekt. Vladimir Putin har förstås välkomnat Trumps olika utfall mot sina allierade men vet i grund och botten att USA inte står på Rysslands sida även om Trump velat spela rollen som fredsmäklare.
Något liknande kan sägas om Turkiet, mötets värd och Natos näst största militärmakt. Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan, har fortsatt att hålla goda relationer med Moskva. Landet har – till skillnad från USA – inte ens infört några sanktioner mot Ryssland. Det betyder inte heller att Turkiet står på Rysslands sida i kriget. Ankara understödjer Ukraina med både vapenleveranser och militärteknologi.
Europas förhållande till Turkiet har länge präglats av ambivalens. Landet har historiskt varit en europeisk stormakt i skiftande allianser med andra stormakter. På senare år har Turkiet faktiskt stärkt sin geopolitiska ställning åter igen. Flyktingkrisen 2015 visade Europas beroende av Turkiet för sin yttre gränskontroll. Maktskiftet i Syrien 2024 drevs i hög grad igenom med turkiskt stöd, och USA:s goda minne. Turkiets relativa tyngd i Nato har dessutom stärkts av USA:s vilja att engagera sig mindre i Europa. När Iran försvagats stärks dessutom Turkiet indirekt.
Tyvärr har den här utvecklingen sammanfallit med att Turkiet blivit allt mer auktoritärt under Erdoğan. Landet var förvisso aldrig någon perfekt demokrati, men de senaste decennierna har det rört sig i riktning mot enpartistat. Erdoğan har öppet angripit oppositionen med gripanden och falska domstolsprocesser, samtidigt som han skruvat åt pressfriheten ytterligare. Erdoğans islamism har fjärmat landet från Europa. Det är på många sätt beklagligt eftersom Turkiet på många sätt är ett västtillvänt land i grunden.
Faktum är att Natos två största militärmakter, USA och Turkiet, båda rört sig i tydligt auktoritär riktning under senare år. Turkiet från en sämre utgångspunkt, men USA i snabbare takt. Turkiet har länge hållit sig med en transaktionell, ”realistisk” eller principlös utrikespolitik där man försöker väga olika intressen mot varandra i syfte att stärka sin egen makt. USA har under Trump tydligt gått i samma riktning. Det är regionala stormakters modus operandi. USA:s globala styrka har dock länge tillåtit landet att spela en annan roll.
Vissa anser till och med att likheterna mellan Erdoğan och Trump är en tillgång i nuläget. Detta eftersom Erdoğan i kraft av att sitta på en stark militärmakt och strategisk position antas kunna övertyga Trump att USA har ett intresse i Nato, vilket ju även Turkiet har.
För Europas del handlar det snarast om att hålla god min i elakt spel. EU-länderna och Storbritannien kommer behöva vårda goda relationer med både USA och Turkiet för sin egen säkerhet skull under överskådlig tid. Men de europeiska demokratierna måste samtidigt själva utveckla sin militärstrategiska förmåga. Även EU kommer behöva bli mer krasst eller ”realistiskt”, för att kunna stå upp för sina demokratiska principer i mer än ord i en global verklighet som vilar på maktbalans.