Prestigemöte, brödrafolksbatalj, underbarnet Lamine Yamal mot gammelgalácticon Cristiano Ronaldo, framtiden mot nostalgin.
Om det nu spelar någon roll längre.
Ingångsvärdet i den här Texas-duellen, en oerhörd fotbollsmatch, var förvanskat av historiens värsta fotbollsmördare. De som fått jobbet att förvalta sporten åt oss.
Skulle vi ens orka bry oss?
Var det inte lika bra att vi snabbspolade oss till slutet av den här fotbollsfarsen? Skicka priset till USA efter the greatest deal, framförhandlat av Jared Kushner och levererat av valfri Fifa-sykofant. Make America Greatest Again, ge dom priset och bygg en 700 meter hög Donald Trump-staty i 24-karatigt guld på Manhattan.
Detaljerna som sipprade ut kring Balogun-Gate under måndagen var knivhugg efter knivhugg mot själva hjärtat av världens största idrott.
Spelade något någon roll längre?
Spanien och Portugal stod inte på andra sidan om historien, men nu var det de som spelade, som hade jobbet att få oss att glömma hur perverterat VM är.
De gjorde väl inget toppenjobb, så sett.
Den iberiska rivaliteten är speciell, lite påminner den väl om den svensk-norska. Portugal definierar sig som landet som inte är Spanien, medan Spanien har blicken riktad åt annat håll.
Och 2026 är de inte olika.
Portugal är stöpta i spansk form numera, ledda av en spansk förbundskapten. Båda de här lagen är tryfferade med spelskickliga mittfältare – skillnaden är att Bernardo Silva och (den ljuvlige) Vitinha haft svårt att uttrycka sig den här sommaren.
Spanien drev den här matchen, Dani Olmo hittade stick och nästan-stick framåt mot Lamine Yamal. Álex Baena halvhotade, och Cubarsí var en halvmeter bort.
De har ingen Fernando Torres, de har ingen Álvaro Morata, de spelar sin fotboll utan nummer nio – och frågan är om det är bättre att göra det än att spela med en nummer nio som inte riktigt klarar av att vara det.
Cristiano Ronaldo kom hit med 23 landslagsår i ryggsäcken, 232 matcher, 146 mål och sex VM-turneringar. Det är 22 år sedan jag såg honom spela landslagsfotboll första gången, och i kväll är inget hans fel.
Han har oavbrutet varit Cristiano, en naturkraft och navigationspunkt, en manisk mål- och bekräftelsejägare. Men tiden kom ikapp, och ingen – särskilt inte Roberto Martínez – har varit stark nog att tala om det för honom. Jag tycker inte att Portugal överskattat honom, utan att de underskattat honom.
De trodde inte att det var möjligt att säga åt honom att han behövdes på ett annat sätt 2026 (2022, 2024) än när han var 35.
Han hade ett par ögonblick i kväll också, en bakvänd cykelspark mot öppet mål i första halvlek som visade en atletik som inte borde vara möjlig för en 41-årig.
Han är ett fenomen, ett unikum, en av de största idrottare vi fått äran att se.
Tack för det, för allt. Men i den moderna fotbollen når han inte fotknölarna på de nior som bär sina lag. Har Haaland rätt att vara osynlig i 89 minuter? Kan Harry Kane ha 80 svaga minuter? Ja, för resten räcker. Messi? Jotack.
Nu kom de få chanser (halvchanser) Portugal fick från helt annat håll. Nuno Mendes (världens bäste vänsterback, om jag får rösta) rammade ribban efter en hörna. Bernardo Silva, av alla, nickade över på slutet.
De här iberico-mötena går alltid rond-för-rond. Är det inte Nuno Gomes som skjuter Portugal mot EM-final så är det David Villa som offsidestöter in ett segermål, Spanien som vinner på straffar, eller Cristiano som hat-trick-kvitterar på en slutsekundsfrispark.
Det är alltid jämnt, inget av 2000-talets möten har avgjorts med mer än ett måls skillnad.
Och 2026 är inte Cristiano Ronaldo spelaren som buffar sitt lag över mållinjen.
De La Fuente skickade in Ferran Torres one-touch-tempo på slutet, han fyllde på med ett lila-för-lika-byte när Mikel Merino och Fabián Ruiz ersatte Pedri och Dani Olmo.
Till slut, i slutet av en blek sorts terrorbalans till fotbollsmatch, var det Merino som gjorde exakt det han gjorde i Tyskland, mot Tyskland, för två år sedan. Han klev in, han fick chansen, han bröt terrorbalansen.
Klockan hade hunnit in på stopptid när Spanien spelade rondo efter en offensiv frispark, och Ferran Torres hittade snabbspelet in till Merino i straffområdet.
1–0 till Spanien, darrande läppar på Cristiano. Knappt, men klart, Spanien vidare till kvartsfinal.
Det var nästan på dagen tio år sedan Ronaldo-erans största ögonblick. Jag satt på Le Vel i Marseille och såg när han stod vid sidan och maniskt ledde sitt land framåt mot EM-pokalen. Han kunde inte längre leda dem i 90 minuter (han var söndersparkad den gången), men han accepterade sin roll och gjorde vad han kunde.
Han hade nog accepterat den rollen tio år senare också.
Jag tror bara inte att någon vågade fråga.